Kategori: Vardagsliv

Konstsim – eller vad som helst

Lämna en kommentar

Jag såg nyligen en dokumentär på SVT om ett herrlag i konstsim. De var ett antal män i 40-årsåldern som samlades en gång i veckan för att träna konstsim och sätta ihop program som de sedan tävlade med. Filmens huvudperson heter Dylan och hade några år tidigare flyttat till Sverige. Hans SFI-lärare hade sagt att vägen till den svenska gemenskapen är att gå med i en förening. Och Dylan tog henne på allvar och fann konstsimlaget. Tillhörigheten blev så småningom ett faktum och i tider med ekonomiska svårigheter och tvivel kring jobb blev, förutom familjen,  träningen och konstsimlaget det som höll Dylan uppe.

Jag håller med Dylans SFI-lärare. Vägen till den svenska gemenskapen går verkligen genom föreningslivet. I Sverige sjunger 600 000 personer i kör och nästan lika många är medlemmar i Friskis och Svettis. I övrigt kan det vara svårt att komma in i en gemenskap i Sverige. Vi tenderar att gå runt i våra invanda spår och vi behåller våra vänner länge. Vi träffas gärna hemma hos varandra och vi har ett halvårs vinter minst, när vi knappt orkar göra något alls efter jobbet. Men nu är det den här tiden på året när vi har lite mer energi. När vi kanske orkar öppna upp vår invanda gemenskap och släppa in nya personer, träffas i gröngräset och lära känna några nya människor. Till hösten kan vi ta upp föreningslivet igen…

Karolina Isberg, leg. psykolog

Superkrafter

Lämna en kommentar

Jag tänker att vi alla har superkrafter, men på olika sätt och att de är helt nödvändiga i tider av stress och kris. Någon är bra på att bita ihop, någon annan på att gå upp när klockan ringer eller att stå ut med alltför lite sömn och utvinna några intensiva timmar till varje dygn.  En del håller ihop, andra är bra på bryta ihop och ta sig upp igen. En del säger nej och står ut med konsekvenserna, medan andra säger ja och lever med helt andra konsekvenser. Några avskärmar sig från omvärlden och andra står ut med omvärlden i alla lägen. Vi har alla en superkraft, minst. Vilken är din?

Det svåra verkar vara att inte använda dem för jämnan, utan endast när de är nödvändiga. Annars är det lätt hänt att bli väldigt sliten. Jag tänker att maj är superkrafternas tid. Lite som december. Ett sista djupt andetag innan vi springer oss förbi Kristi himmelsfärd och Pingst. Innan vi kan andas ut till skolavslutningar, sommarlov och semester. Hänga in manteln och superhjältedräkten i garderoben för en tid och leva lite mindre pressat. Alla har en superkraft, minst.  Vilken är din?

Karolina Isberg, leg psykolog

Avundfrisk

2 kommentarer

Nej, jag vet. Avundfrisk är ju inte ens ett ord. Men jag läste det på en blogg i veckan, bara sådär i förbifarten, och tänkte att det finns något friskt i att betrakta sin omgivning med lite avund emellanåt. Se att någon faktiskt uppnådde det där vasaloppsmålet, fick en orkidé att blomma om eller delade en högtidsdag med familjen. Men ibland väcks ju både bitterhet och fulavund när facebook och instagram scrollas igenom och vi alla drabbas att tro att glimtarna av lycka och perfektion är den livssituation som andra befinner sig i för jämnan. Och trots att vi vet att det sällan stämmer, finns det just där och då kanske ingen mening att ägna sin energi åt att snegla på andras framgång om den trycker en ännu längre ner i skorna. Det jag däremot menar är när känslan av uppriktig glädje och kreativitet slår till. Den som motiverar en att själv ta ett extra tag och anstränga sig lite mer. Precis just den känslan; Avundfriskan.

Karolina Isberg, leg. psykolog

Julhälsning – om tillvarons årliga bokslut

Lämna en kommentar

Det första hela året med Kintsukuroi börjar gå mot sitt slut. Äntligen är det möjligt att göra ett riktigt bokslut och utvärdera vad som fungerar bra och inte. Jag tänker att detta är något vi kan behöva göra i våra egna liv också. Kanske inte räkna moms och bolagsskatt, men däremot fundera över vad det var som blev bra och vad vi känner oss missnöjda över. Det är så lätt att tro att dåliga saker kommer att stanna med en för alltid och att det som var bra bara skedde av tur.  Och då blir det ju omöjligt att kunna påverka någonting alls i sitt liv. För om man väl börjar utvärdera vad det var som verkligen skedde, går det ofta att urskilja att ganska mycket av det som blev bra faktiskt är ett resultat av hårt arbete. Och när vi sliter med missnöjet, kan det förstås bero på oförutsedda livshändelser, men också på att vi inte hade energi nog att prioritera det, eftersom ingen kan orka allt. Men det fina i kråksången är att det alltid kommer nya chanser till att försöka förstå sin tillvaro och utveckla sig själv, om det är något man önskar och vill.

Helt oavsett bokslut, önskas en vilsam julhelg och ett gott nytt 2018. Stort tack för ett fint år tillsammans!

Karolina Isberg, leg psykolog

Lucia – mörkret, ljuset och att orka ända fram

Lämna en kommentar

Bild: @kollijox – instagram

Det är elva nätter före jul och vi tar oss långsamt framåt i adventstiden. Eller snabbt. Med olika nivåer av ork. Men just idag skulle kunna vara en dag att stanna upp, sitta ner, lyssna på luciasånger eller se ett tåg skrida förbi. Det är en dag när mörkret är nästintill ogenomträngligt, men ändå lyses upp av vita särkar, levande ljus, darrande manschetter, trevande sånger och lingonkransar. En dag  när ljuset faktiskt är okuvbart.

Karolina Isberg, leg. psykolog

Om att räcka till

Lämna en kommentar

Det är spännande hur mycket man lyckas få in i sin kalender, om man bara använder ett skohorn. Och jag tror att många har skohornet nära till hands så här års. Det blir liksom enklare att ta på sig för mycket än att hantera de potentiella strider och konflikter som uppstår för att vi behöver säga nej. Eller skuldkänslorna som genast seglar upp när vi inte är så tillmötesgående som vi tycker att vi borde vara. Otillräckligheten.

Andra sliter med att inte känna sig samhällsnyttiga eller tagna i anspråk. Kanske är man sjuk, eller vilsen i sin tillvaro. Där kalendern gapar tom och skapar ensamhetskänslor och dåligt samvete. Otillräckligheten.

Det finns ett slitet uttryck inom psykologin som handlar om att vara good enough. Jag har aldrig känt någon tröst i det och jag misstänker att det är ordvalet som ger olika klang hos oss. En gång hörde jag någon säga att vi räcker till som människor och tyckte att det gav en helt annan resonans. Så i denna otillräcklighetens tid, behöver vi påminna oss själva och varandra om att vi räcker. Att vi räcker till som människor.

Kintsukuroi önskar en fin adventstid!

Karolina Isberg, leg. psykolog

Sorg och saknad

Lämna en kommentar

Det är allhelgonatid och för många människor också sorgetid. Det är en helg på året när vi ofta tänker särskilt på dem som inte längre finns ibland oss. Sorg brukar beskrivas som den naturliga reaktionen på en förlust och är också de både starka och motstridiga känslor som kan uppstå vid en stor förändring i tillvaron. Känslor som ofta uppstår i sorg är ledsnad, ilska skuld, lättnad och hopplöshet.

Jag höll en föreläsning om sorg vid ett tillfälle och visade det sig att de allra flesta hade en ganska god uppfattning om hur de själva skulle ta sig igenom en period av sorg. Det man emellertid beskrev som en stor utmaning var hur man skulle bemöta andra i deras sorg. Och jag håller med! Det är lätt hänt att bli osäker och inte våga ta kontakt för att man inte vill göra fel, trots att man kanske dagligen tänker på den person som man vet sliter med en stor förlust och starka känslor.

I dagarna har Svenska kyrkan släppt en kortfilm om hur man kan bemöta människor i sorg. Den handlar om just att höra av sig om och om igen och att hjälpa till med vardagsbestyren. Jag brukar tänka att för en person som sörjer har det värsta redan hänt  och att de flesta uppfattar att det är bättre att ens vänner och anhöriga hör av sig lite taffligt, än att det blir alldeles tyst. Sorg är inget problem som ska lösas, utan är en process som kräver sin tid. Därför brukar det vara hjälpsamt att tänka att man som medmänniska kan erbjuda stöd istället för tröst.

Karolina Isberg, leg. psykolog

Skam, sårbarhet och att leva helhjärtat

Lämna en kommentar

Because true belonging only happens when we present our authentic, imperfect selves to the world, our sense of belonging can never be greater than our level of self-acceptance.    —   Brené Brown – Daring Greatly

Det finns en amerikansk sociologiforskare som heter Brené Brown. Hennes TedTalks om sårbarhet (vulnerability) och skam spreds som en löpeld för några år sedan och är några av de mest visade. Kanske för att hon så tydligt beskriver sin skam över sin egen sårbarhet och hur det gör henne så oerhört mänsklig. Hon har undersökt vad som är att leva helhjärtat (whole hearted) och sårbarhetens betydelse som en naturlig del i en helhjärtad tillvaron. De som lever nära sin sårbarhet känner mer tillhörighet till andra människor och har en starkare uppfattning om att de själva är älskade och värda kärlek och omsorg. Men det är också tydligt att människor som beskriver denna upplevelse av självvärde har lättare att visa sig sårbara.

Sårbarhet kan ju vara så mycket. Som en sorts äkthet i sina känslor och att våga visa sin osäkerhet, rädsla och förväntansfulla glädje. Att vara den som exponerar sig utan garantier genom att faktiskt berätta om hur mycket en annan människa betyder, hur ledsen man blev av en sårande kommentar eller beskriva sin vilsenhet inför en ny situation. Därmed blir sårbarheten, trots sin skämsighet och uppenbara läskighet, en grogrund till kreativitet, tillhörighet, självvärde och ett helhjärtat sätt att leva.

Vulnerability sounds like truth and feels like courage. Truth and courage aren’t always comfortable, but they’re never weakness.   —   Brené Brown – Daring Greatly

Jag tror att vi är många som känner igen oss i det här. På något plan vet vi att den här sårbarheten är värdefull och på ett annat plan kämpar vi emot den med all tänkbar kraft. Det krävs mod att våga visa sig och leva helhjärtat.

Karolina Isberg, leg. psykolog

Maj

Lämna en kommentar

Foto och redigering: Kintsukuroi Sweden AB –  Instagram: Jesper Waldersten @waldersten

Vi befinner oss i maj. Ljuset är här, emellanåt också värmen. För många är allting enklare, för andra skapar ljuset och våren en sorts outhärdlig press där man kanske helst inte vill att att varje mörkt hörn ska synliggöras i det obarmhärtiga solskenet. Oavsett är det en tid när allt, precis allt, ska hinnas med och även om maj som regel innehåller långhelger och trevligheter, innebär den här tiden också en ansenlig mängd stress för de allra flesta.

Till viss del kan ju det vara helt i sin ordning. Vi skyndar några veckor innan andra dagar tar vid, när det inte är fullt lika bråttom. Men åtgärder och insatser tenderar att bli akuta just i maj, som om att allting tar slut och är för sent så fort juni är här. Å andra sidan blir det viktigt att inte agera kortsiktigt utifrån en rädsla av att inte ha gjort tillräckligt. Kanske ska dåliga samveten och otillräcklighet snarare ligga som grund för en mer långsiktig plan som påbörjas nu och tar vid när augusti är här? Låta limmet torka och härda när det spruckna porslinet har fogats samman. Och motstå frestelsen att använda silvertejp.

Karolina Isberg, leg. psykolog