Det går nog inte att vandra obrydd genom nyhetsflödet om corona-pandemins härjningar i världen. Men graden av oro och påverkan fluktuerar. I vissa stunder och kontexter handlar allt om Covid-19, hur det ska hanteras bäst, oron för eget och anhörigas insjuknande, överbelastningen i vården och de ekonomiska konsekvenserna, medan det i andra lägen finns ett vanligt liv som sipprar igenom och kräver sin uppmärksamhet och sitt deltagande. Och det tar energi att hålla världsoron stången, för att kunna skapa utrymmen i vardagen som får bära någon form av normalitet och vanlighet. Jag tror att vi är många som behöver den just nu; vanligheten.

I veckan sprang jag på en artikel som beskriver världsläget, men utifrån ett emotionellt perspektiv. Den heter The discomfort you’re feeling is grief och beskriver sorgen som vi känner när världen inte längre är sig lik och när vi måste förhålla oss till förutsättningar som vi inte är vana vid och inte har valt. Och att det hjälper oss att benämna det vi känner för att kunna bearbeta, hantera och, på sikt kanske till och med, acceptera situationen.

Det här du känner just nu, det skulle kunna vara sorg. Och det tar på krafterna.

Karolina Isberg, leg. psykolog

Over the world a star is sweetly gleaming.

Så går en av raderna i den engelska versionen av julsången O helga natt. Jag tycker att det är en fin textrad och kanske själva sinnebilden av julfrid. Jag brukar tänka på den där stjärnan ibland, för den ger lite perspektiv när den moderna julens borden tar över. En stjärna att vila under eller blicka upp mot. Som envist skiner på himlen alldeles oavsett hur väl vi lyckades med terminsslut eller julförberedelser. För jag tänker att i en tid när allt ska förtjänas och kämpas för, är det fint och förhoppningsvis vilsamt med tillfällen som vi kan få vara i ändå, hur förlorande vi än gick ur kampen.

God Jul och Gott Nytt År!

Karolina Isberg, leg. psykolog

Kanske har den här sommaren varit så varm och lång att de flesta av oss ändå börjar välkomna sensommar och regn med öppna armar. Och i takt med att skolorna börjar och arbetsplatsernas APT-möten återgår till sitt regelbundna schema, träder vi alla in i vad som bäst beskrivs som vardag. En vardag som brukar kännas ganska bra när vi väl är på plats i den, men som för många förknippas med visst motstånd såhär i förkant. Jag tror sällan på ”antingen eller”, utan att de flesta av oss mår bättre om vi lyckas blanda upp tillvaron en smula. Och då kan man ju fortsätta göra sådant som sommaren erbjuder, trots att arbete, studier och vardagslunk börjar. Som att bada. Eller gå på parkteater och ta en kvällspromenad medan det fortfarande är ljust. Det märkliga är att det kan vara svårt att inte gå helt upp i det där vardagslivet. Jag tänker att vi får hjälpas åt att lura ut våra vänner och familj i det som fortfarande är en av årets ljusaste och varmaste månader. Och bada så länge det bara går.

Välkomna till en ny sensommar och höst hos Kintsukuroi!

Karolina Isberg, leg.psykolog

Jag såg nyligen en dokumentär på SVT om ett herrlag i konstsim. De var ett antal män i 40-årsåldern som samlades en gång i veckan för att träna konstsim och sätta ihop program som de sedan tävlade med. Filmens huvudperson heter Dylan och hade några år tidigare flyttat till Sverige. Hans SFI-lärare hade sagt att vägen till den svenska gemenskapen är att gå med i en förening. Och Dylan tog henne på allvar och fann konstsimlaget. Tillhörigheten blev så småningom ett faktum och i tider med ekonomiska svårigheter och tvivel kring jobb blev, förutom familjen,  träningen och konstsimlaget det som höll Dylan uppe.

Jag håller med Dylans SFI-lärare. Vägen till den svenska gemenskapen går verkligen genom föreningslivet. I Sverige sjunger 600 000 personer i kör och nästan lika många är medlemmar i Friskis och Svettis. I övrigt kan det vara svårt att komma in i en gemenskap i Sverige. Vi tenderar att gå runt i våra invanda spår och vi behåller våra vänner länge. Vi träffas gärna hemma hos varandra och vi har ett halvårs vinter minst, när vi knappt orkar göra något alls efter jobbet. Men nu är det den här tiden på året när vi har lite mer energi. När vi kanske orkar öppna upp vår invanda gemenskap och släppa in nya personer, träffas i gröngräset och lära känna några nya människor. Till hösten kan vi ta upp föreningslivet igen…

Karolina Isberg, leg. psykolog