Nytt för hösten är podcasten Psykologer läser Bibeln, som kanske allra mest vänder sig till människor som både har ett intresse för psykologi och religiösa teman. Vi är två psykologer som gör podcasten ihop och vi väljer passager från Bibeln som vi tycker är spännande, upprörande eller svåra att förstå och sedan analyserar vi dessa utifrån psykologiska teorier. Avsnitten är ungefär en halvtimme långa och släpps varannan vecka. Det första hittar du här.
Karolina Isberg, leg. psykolog
Semestern har börjat för de allra flesta och jag tycker att man varje år slås av att vi vilar på så olika sätt. En del vill ha lugna veckor utan bestämda planer, medan andra gillar att styra upp aktiviteter. Någon vandrar över fjällvidderna och vill bli trött i kroppen så att huvudet får vila (jag tror det kallas för svemester) och någon annan vill helt byta miljö. När den ene helst tillbringar semestern på ett och samma ställe, färdas den andre med tåg genom Sverige och Europa. Det är förstås att privilegium att kunna välja, men kanske också en konst att komma på vad man behöver.
Nu är det dags för Kintsukuroi att ta sommarledigt några veckor. Vi ses igen i augusti!
Kintsukuroi är ett japanskt ord som brukar benämnas som oöversättningsbart. Om du ska beskriva det på andra språk, krävs en hel mening; att laga med guld. De här oöversättningsbara orden finns över hela världen och avspeglar ofta något från den kultur där språket används. På svenska brukar man prata om att smultronställe är ett sådant ord, specifikt relaterat till vår typ av natur, men kanske också vår längtan ut i ljus, natur och värme efter en lång vinter.
Den här fina filmen heter komorebi, vilket betyder solljus som filtreras genom bladverket i träden. Den handlar om två personer som sätter ord på känslor relaterade till väldigt specifika fenomen i deras omgivning. Orden gör känslorna mer begripliga och måhända också enklare att kommunicera.
Kanske finner ni era egna?
Karolina Isberg, leg. psykolog
Det var så enkelt att sitta på jullovet och tänka att januari skulle bli storslaget med höga ambitioner och genomförda föresatser. Det är lite som att sent på söndagkvällen bestämma sig för att måndagmorgonen är själva inledningen på en livsförändring. Det fungerar sällan så. Varför skulle allting plötsligt förändras för att det blev ett nytt år eller en ny vecka? Instagramkontot @broderauttexten sätter ord på det allra mesta. Genom att brodera dem. Här finns en lista på saker vi kan göra en annan dag. Ett alternativ är måhända att inte göra allting på en gång och börja med något litet. Kanske redan idag.
Karolina Isberg, leg. psykolog
Over the world a star is sweetly gleaming.
Så går en av raderna i den engelska versionen av julsången O helga natt. Jag tycker att det är en fin textrad och kanske själva sinnebilden av julfrid. Jag brukar tänka på den där stjärnan ibland, för den ger lite perspektiv när den moderna julens borden tar över. En stjärna att vila under eller blicka upp mot. Som envist skiner på himlen alldeles oavsett hur väl vi lyckades med terminsslut eller julförberedelser. För jag tänker att i en tid när allt ska förtjänas och kämpas för, är det fint och förhoppningsvis vilsamt med tillfällen som vi kan få vara i ändå, hur förlorande vi än gick ur kampen.
God Jul och Gott Nytt År!
Karolina Isberg, leg. psykolog
Nu är vi igång, va? I springet, de fulla kalendrarna och ett liv där det känns rimligt att boka in middagar i första bästa helglucka om tre månader. Det går så vansinnigt fort att segla från den uppsluppna sensommaren in i den seriösa hösten. Förra veckan gick det finfint att bada, om än något hastigt, medan jag misstänker att vi är många som rotade djupt ner i korgarna och långt in i lådorna efter ett par fingervantar att bära under morgonkvisten denna vecka. Då var det sommar, nu blev det höst. Och vill man springa, ska man springa. Gillar man pulsen, höstintensiteten och den mentala intervallträningen, så håll i den. Men om man kanske inte gör det, utan tycker att årstidsskiftet sammanföll med en alldeles för abrupt uppväxling från lagom till stressad, då tänker jag att man kan stanna upp en stund. Och lyssna till sommarens mest poetiska Sommar i P1 med Jesper Waldersten. För så här säger han:
Du kommer behöva lappar uppsatta inne i hela huvudet där det står, ”jag älskar mina idéer”. Du kommer behöva ett rörelsemönster anpassat efter plötsligheten. Du kommer behöva månader av år. Timmar av veckor och små ögonblick av evigheten. Du kommer behöva kunna markera att du är väldig genom tystnad. Du kommer behöva göra mycket mycket tråkiga saker så att du får en hud som inte bara är hy. Du kommer behöva minnet av mig i dina tårkanaler så att jag når hela vägen fram då du längtar som mest.
Kanske har den här sommaren varit så varm och lång att de flesta av oss ändå börjar välkomna sensommar och regn med öppna armar. Och i takt med att skolorna börjar och arbetsplatsernas APT-möten återgår till sitt regelbundna schema, träder vi alla in i vad som bäst beskrivs som vardag. En vardag som brukar kännas ganska bra när vi väl är på plats i den, men som för många förknippas med visst motstånd såhär i förkant. Jag tror sällan på ”antingen eller”, utan att de flesta av oss mår bättre om vi lyckas blanda upp tillvaron en smula. Och då kan man ju fortsätta göra sådant som sommaren erbjuder, trots att arbete, studier och vardagslunk börjar. Som att bada. Eller gå på parkteater och ta en kvällspromenad medan det fortfarande är ljust. Det märkliga är att det kan vara svårt att inte gå helt upp i det där vardagslivet. Jag tänker att vi får hjälpas åt att lura ut våra vänner och familj i det som fortfarande är en av årets ljusaste och varmaste månader. Och bada så länge det bara går.
Välkomna till en ny sensommar och höst hos Kintsukuroi!
Karolina Isberg, leg.psykolog
Jag såg nyligen en dokumentär på SVT om ett herrlag i konstsim. De var ett antal män i 40-årsåldern som samlades en gång i veckan för att träna konstsim och sätta ihop program som de sedan tävlade med. Filmens huvudperson heter Dylan och hade några år tidigare flyttat till Sverige. Hans SFI-lärare hade sagt att vägen till den svenska gemenskapen är att gå med i en förening. Och Dylan tog henne på allvar och fann konstsimlaget. Tillhörigheten blev så småningom ett faktum och i tider med ekonomiska svårigheter och tvivel kring jobb blev, förutom familjen, träningen och konstsimlaget det som höll Dylan uppe.
Jag håller med Dylans SFI-lärare. Vägen till den svenska gemenskapen går verkligen genom föreningslivet. I Sverige sjunger 600 000 personer i kör och nästan lika många är medlemmar i Friskis och Svettis. I övrigt kan det vara svårt att komma in i en gemenskap i Sverige. Vi tenderar att gå runt i våra invanda spår och vi behåller våra vänner länge. Vi träffas gärna hemma hos varandra och vi har ett halvårs vinter minst, när vi knappt orkar göra något alls efter jobbet. Men nu är det den här tiden på året när vi har lite mer energi. När vi kanske orkar öppna upp vår invanda gemenskap och släppa in nya personer, träffas i gröngräset och lära känna några nya människor. Till hösten kan vi ta upp föreningslivet igen…
Karolina Isberg, leg. psykolog
Jag tänker att vi alla har superkrafter, men på olika sätt och att de är helt nödvändiga i tider av stress och kris. Någon är bra på att bita ihop, någon annan på att gå upp när klockan ringer eller att stå ut med alltför lite sömn och utvinna några intensiva timmar till varje dygn. En del håller ihop, andra är bra på bryta ihop och ta sig upp igen. En del säger nej och står ut med konsekvenserna, medan andra säger ja och lever med helt andra konsekvenser. Några avskärmar sig från omvärlden och andra står ut med omvärlden i alla lägen. Vi har alla en superkraft, minst. Vilken är din?
Det svåra verkar vara att inte använda dem för jämnan, utan endast när de är nödvändiga. Annars är det lätt hänt att bli väldigt sliten. Jag tänker att maj är superkrafternas tid. Lite som december. Ett sista djupt andetag innan vi springer oss förbi Kristi himmelsfärd och Pingst. Innan vi kan andas ut till skolavslutningar, sommarlov och semester. Hänga in manteln och superhjältedräkten i garderoben för en tid och leva lite mindre pressat. Alla har en superkraft, minst. Vilken är din?
Karolina Isberg, leg psykolog
Nej, jag vet. Avundfrisk är ju inte ens ett ord. Men jag läste det på en blogg i veckan, bara sådär i förbifarten, och tänkte att det finns något friskt i att betrakta sin omgivning med lite avund emellanåt. Se att någon faktiskt uppnådde det där vasaloppsmålet, fick en orkidé att blomma om eller delade en högtidsdag med familjen. Men ibland väcks ju både bitterhet och fulavund när facebook och instagram scrollas igenom och vi alla drabbas att tro att glimtarna av lycka och perfektion är den livssituation som andra befinner sig i för jämnan. Och trots att vi vet att det sällan stämmer, finns det just där och då kanske ingen mening att ägna sin energi åt att snegla på andras framgång om den trycker en ännu längre ner i skorna. Det jag däremot menar är när känslan av uppriktig glädje och kreativitet slår till. Den som motiverar en att själv ta ett extra tag och anstränga sig lite mer. Precis just den känslan; Avundfriskan.
Karolina Isberg, leg. psykolog