Vi klarade det!

Vi klarade oxveckorna! Blicken har för många varit riktad ner i marken, kanske något framåt för att i alla fall inte snubbla. Annars ett sorts ”head down – power through”. Intresset för omgivningen minskar och överlevnaden är ett faktum. Och kanske ursäktar vi det med att det inte finns så mycket se längs vägkanten i ett blaskigt och dimmigt vinterlandskap, där ingen annan heller är kontaktsökande. Jag spelade in ett podcastavsnitt med en kollega förra veckan (som går att lyssna på här) och då kom vi att prata om hur inre förändring ofta kan gestaltas i ett yttre görande. Vi kliver bort från en situation eller in i en relation. Vi vänder andra kinden till, för att vara lite biblisk, och i takt med att ljuset kommer tillbaka är vi många som börjar lyfta blicken igen.

Med en höjd blick ser vi både omgivningen och en liten bit in i framtiden och kanske upptäcker vi att vi var rätt många som travade oss genom långa arbetssamma veckor. Det är svårt att gemenskap så ofta blir svaret på ensamhet, när det känns så fullständigt omöjligt att röra sig flexibelt däremellan. När ensamhet och isolering är tillfällig, tänker jag att samhällets och årets struktur hjälper oss att röra oss mellan vila och aktivitet, ensamhet och gemenskap. Nu lyfter vi blicken, vänder ansiktet mot vårsolen och har kanske ork att göra något bra både för oss själva och omgivningen.

Karolina Isberg

leg. psykolog, Kintsukuroi

Kan innehålla spår av glädje

Det är december och vi räknar samman året. Hur blev det, egentligen? Infriades förväntningarna, tog vi oss dit vi ville och är världen en plats full av hopp? Tomas Andersson Wijs låt Nu dör en sjöman innehåller de fina raderna: Det är tre da’r till jul, ett skitår är slut och huden kring hjärtat är tunn. Poetiskt och igenkänningsbart, liksom det utmärkta latinska begreppet annus horribilis, förskräckligt år. Det är många som upplever det så både i sitt närmaste liv och i den större världen. Emellanåt står vi maktlösa inför både personliga svek och de stora världsskeendena och det kan väcka känslor av hopplöshet och meningslöshet. Men, om alla frågor har ett ja- eller nejsvar, ställer vi förmodligen fel frågor. Ett skitår må vara slut, men är inte alla år i någon mån skitår?

Ett viktigt tema i många terapier är betydelsen av att kunna nyansera sina upplevelser och erfarenheter genom att sätta dem i perspektiv. Inte i betydelse att förminska dem, utan snarare för att inte bli överväldigad och själv satt ur spel. En förlängning av detta handlar om att orka leva med både det som är bra och dåligt samtidigt, inte minst för att det ofta är sant men också för att det gör oss mindre bakbundna i det som både känns och är hopplöst. Så, istället för att lägga samman året för att se om det slutade på plus eller minus, kan det vara hjälpsamt att lägga märke till de olika händelserna och erfarenheterna lite för sig. Insprängt i ett annus horribilis finns möjligen spår av ett annus mirabilis, ett fantastiskt år.

Karolina Isberg

leg. psykolog, Kintsukuroi

Sommarlyssning

Kintsukuroi tar sommarledigt och medan många har längtat, tycker andra att det är besvärligare när vardagens strukturer suddas ut. Vi är bra på olika saker och någon balans är jag inte säker på finns. Men en sorts strävan efter att komma på vad man behöver och blir varse sin egen tendens, tänker jag ändå är hjälpsamt.

För den som vill lyssna på vårens nya podcast Psykologer går på teater finns två avsnitt tillgängliga. Det första är ett samtal om Stadsteaterns föreställning Tiden är vårt hem, där vi möter ett antal familjer och barndomsvänner som återförenas under en sommarledighet och vi funderar över hur svårt det kan vara att förhålla sig till tiden som ofrånkomligen går, men också över vad det innebär att på riktigt vara i kontakt med andra människor. Det andra är ett samtal om Orionteaterns Det finns ingen kvinna som Anna Karenina, triaden Anna Karenina, hennes make Karenin och hennes nya kärlek Vronskij står i centrum och vi funderar över förälskelsens illusion och dess oundvikliga kollision med verkligheten, men också om längtan efter frihet.

För den som föredrar de existentiella frågornas gränstrakter med psykologin, finns både nya och gamla avsnitt av Psykologer läser Bibeln att lyssna på. Här är ett urval som kan passa sommarlivet:

Glad sommar!

Karolina Isberg

leg. psykolog, leg. psykoterapeut

Psykologer går på teater

Nu är det premiär för Psykologer går på teater. Det är en podcast om scenkonst, dramatik och psykologi. I det första avsnittet pratar jag med min kollega Jaanus Teose om hur tiden kan upplevas både som en press och en tröst samt vad det är att på riktigt vara i kontakt med andra människor. Samtalet tar sitt avstamp i Lars Noréns Tiden är vårt hem, som spelas på Stockholms stadsteater.

Sommarvila och ett vindsrum i Gamla stan

Medan vi alla längtar efter sommarlov, tvingas många av oss inse att det dröjer några veckor till. Även Kintsukuroi går mot några veckors sommarvila, men kommer samtidigt att byta lokal för att få bättre plats med sin verksamhet. Från den 1 juli huserar jag i vindsrummet på Kindstugatan 1 och efter ledigheten fortsätter jag att ta emot individer och par i terapi, men erbjuder dessutom arbetsgrupper från förskola och skola handledning på plats i Gamla stan, där också podcastavsnitt kommer att spelas in och samtalskvällar om psykologi och existentiella frågor arrangeras.

Med önskan om en fin och vilsam sommar.

Karolina Isberg

leg. psykolog, Kintsukuroi

Glädje och sorg i sommarvilan

Japanskan har många oöversättningsbara ord. Ord som snarare är ett helt uttryck och som ofta speglar något av den kultur som det springer ur. Kintsukuroi är ju ett sådant. Det avser inte bara hantverket att laga trasigt porslin med bladguld, utan rymmer även innebörden att det lagade porslinet är vackrare än det var från början. Setsunai är också ett japanskt ord, som betyder att kunna känna både glädje och sorg samtidigt.

Det finns somrar som känns som en evighet av långa dagar och ljusa kvällar, nya upplevelser och starka känslor, medan andra somrar är nästintill händelselösa eller emotionellt tomma och som kanske lämnar oss med en känsla av ”blev det inte mer än så här?”. För de flesta är det nog en kombination, som kräver sin setsunai. Livet är livet och sommaren är en del av det, där varken väder eller ledighet raderar det som är smärtsamt, men som kanske ändå kan ge ett visst utrymme för andrum, vila och utomhusliv i det som pågår.

Kintsukuroi tar ledigt och under några veckor kommer ingenting alls att lagas med guld. Mottagningen stänger och öppnar igen i augusti. För den som vill förkovra sig i psykologi och existentiella frågor, finns podcasten Psykologer läser Bibeln, där Bibelns berättelser och texter används för att fördjupa existentiella frågor och psykologiska teorier. Här pratas det livsfrågor i allmänhet, men vardagsexistensen i synnerhet. Och en hel del terapi, förstås.

Här kommer tre lyssnartips för lata dagar:

Och med det önskas en vilsam sommar

Karolina Isberg, leg. psykolog

Allhelgonatid

Jag har börjat tänka att även hösten har sina oxveckor. De där veckorna vi vanligen sliter oss igenom i januari och februari, när adventsstjärnorna är nedmonterade men inget dagsljus är tillbaka. En bekant till mig, som numera är pensionerad från sitt arbete som lärare, säger att de veckorna var årets bästa. Då fick man så mycket gjort i skolan utan att projekt, teman och regentlängder avbröts av lov- och helgdagar. Jag tycker att det är ett ganska bra perspektiv. Ibland kan det vara skönt, om än arbetsamt, med ett stycke obruten tid för att genomföra någonting ordentligt. Och så har det varit den senaste tiden, måhända förstärkt av att vi lever i en pågående pandemi. Nu kan dessa höstens oxveckor få läggas till handlingarna, när vi kliver in i allhelgonatiden. Kanske har en del fått möjlighet till ett höstlov och om inte annat kan den kommande helgen bli en påminnelse om att ta en paus. För allhelgonahelgen är ett bra tillfälle att i saknaden över de som vi inte längre har ibland oss, få minnas dem tillsammans med de människor som vi fortfarande har.

I den podcast som jag har tillsammans med en kollega, pratar vi i detta avsnitt om tröst. Det kan man längta efter emellanåt, både för att det har hänt något besvärligt eller för att livet känns tungt. Och kanske är längtan efter tröst något som är särskilt närvarande i allhelgonatid.

Karolina Isberg, leg. psykolog

Släntrandets lov

För den som är intresserad av gränslandet mellan psykologi och religiösa frågor, gör jag och min kollega Camilla von Below podcasten Psykologer läser Bibeln. Bibeln innehåller många berättelser om hur det är att vara människa och vi startade podcasten med avsikten att resonera om bibeltexter utifrån en psykologisk horisont. 

“Det finns en tid för allt som sker under himlen”, läser vi i Predikaren. Behaglig tanke, men stämmer det? I det tjugofjärde avsnittet tar sig Psykologer läser Bibeln an temat långsamhet. Vad är det och hur känns det? Är det mest trist eller rymmer det också möjligheter? Vi släntrar oss igenom dessa frågor, för att mot slutet stifta bekantskap med sengångaren Flash i Zootopia.

Avsnitt 24: Släntrandets lov – när allt har sin tid. Pred 3:1-8