Den här filmen visades på svt för ett knappt år sedan. Nu har den dykt upp textad i andra sammanhang och jag fick tillfälle att se den igen. Den handlar om ett 10 meter högt hopptorn och en rad olika människor som tillsammans eller var för sig klättrar upp och tar sats.  Några kastar sig ut utan att blinka. Andra velar, tänker, tvekar och stoppar sig själva i sista sekunden. Och några vänder också ner igen. Det är en fråga om mod, tänker jag. Mod att hoppa, mod att tveka och mod att vända. För en del människor är det enklare att trotsa rädslan och ta steget ut, än att hantera känslan av misslyckande och klättra ner. För andra är det tvärtom. Och kanske behöver vi öva på bägge delar.

För tillvaron är fylld av emotionella hopptorn och varje dag innehåller situationer där vi känner rädsla och därför tvekar eller tampas med en känsla av misslyckande om vi backar tillbaka ett steg. Ibland är det tid att hoppa och ibland är det tid att klättra ner. Frågan är kanske snarare när man gör vad. Ibland är frihetskänslan oslagbar under de få sekunder som vi är i luften och allting känns enkelt, men där vi tenderar att glömma bort vilket hårt arbete det vara att ta sig dit. Ibland är hoppandet bara dumdristigt och kortsiktigt och vi kanske behöver klättra ner och förbereda oss bättre inför nästa försök från 10-meterssvikten.

Karolina Isberg, leg. psykolog

Jag läste någonstans om en person som beskrev doften av nylackade paket som den starkaste minnesbäraren när det kommer till julen. Hon berättade hur familjen i barndomen satt tillsammans, kvällen före julafton, och lackade paket och att just det var något som hon längtade till varje år. Jag tänker att julstämning ofta handlar om sinnesintryck och att vi tenderar att glömma bort hur lite som behövs för att den ska infinna sig. Det är förmodligen skillnaden mot vardagen som blir särskilt betydelsefull, eftersom julen är en tid som gärna får vara annorlunda. Vi bakar mer, tänder fler ljus, träffar fler människor och köper blommor som under ingen annan tid på året. Vi ger bort klappar och skickar hälsningar, samtidigt som det uppstår en sorts förväntan om att allting ska maximeras för att det ska kännas som jul, när det kanske räcker det med de små skillnaderna mot den vanliga vardagen för att skapa helgstämning. Igår bakade jag pepparkakor och det är något jag brukar dra mig för att göra. Jag tycker att det tar en evinnerlig tid och mest av allt är bökigt och omständigt. Vissa år har jag hyvlat pepparkakorna från degen för att slippa kavla. Så kan man också göra. Men igår kavlade jag och tryckte ut änglar, elefanter och kameler. Och då hann jag tänka att resten kan vara detsamma. Ett par hyacinter som doftar, ett pågående pepparkaksbak och lite julmusik räcker långt för att skapa julstämning, Kanske inte så att hela släkten nöjd på julafton, men ändå tillräckligt för att få till den där skillnaden mot alla andra dagar. Skillnaden, och dofterna, som påminner oss om helgfrid och julglädje.

Karolina Isberg, leg. psykolog

Bild: Instagram @villfarelser

Känner ni igen den här upplevelsen av när vintermörkret sänker sig och vi bara inte orkar samarbeta längre? Eller be om hjälp. Alla strävar på med sitt, med blicken nedsänkt och tröttheten bakom ögonen. Sedan går vi hem, läser John Donne’s ”No man is an island” och undrar varför vi känner oss så ensamma. ”Ingen kan göra allt, men alla kan göra något” står det på otaliga plakat på stan, med en uppmaning om att vi måste hjälpas åt för både vårt eget samhälles och resten av världens utsatta människor. För att inte säga miljöfrågorna eller naturkatastroferna. Och skulden känns enorm, varför det är enklare att titta ner mot den halkiga trottoaren än mot en ropande omvärld, samtidigt som den egna upplevelsen av ensamhet obönhörligen slår till. Vi håller ihop. Och vi faller isär. Men vi ber helst inte om hjälp.

Det är svårt för oss självständiga nutidsmänniskor att acceptera att vi har behov och att vi behöver hjälp ibland. Vi är så duktiga på att klara oss själva, samtidigt som vi vet med oss hur mycket alla andra sliter med sitt och vill därför inte vara till besvär. Men det här förefaller skapa en sorts låsning. Jag tänker att risken blir att vi inte mäktar med omvärlden, varken den större eller den mindre, eftersom vi har fullt upp med att självständigt klara av vår egen tillvaro. Jag tror verkligen att vi måste be om hjälp för att orka hjälpa andra.

Ingen människa är en ö. Ingen kan göra allt. Håll ihop. Fall isär. Drick kaffe. Och ring en vän.

Karolina Isberg, leg. psykolog

Hösten har precis anlänt och vi blickar fram emot vintern, somliga med bävan. Det har varit en ovanligt solig sensommar och höst, men det är också ett faktum att många bekymrar sig för den tid som ska komma. Det finns ett omdiskuterat fenomen som kallas årstidsbunden depression och somliga upplever både orkeslöshet och nedstämdhet under vintern. Jag har tänkt att detta inte bara har med bristen på ljus att göra, utan också med stress och trötthet. Slutet av året är ofta förknippat med bokslut, inlämningar, tentor, examensarbeten, betygsättning och släktkalasångest. Och under ett antal års arbete i den privata sektorn i Singapore, där dygnet har lika mycket ljus som mörker året om, upplevde jag att människors emotionella belastning följde precis samma toppar och dalar i kalenderåret som det jag tidigare hade sett i Sverige. Kanske är inte den upplevda nedstämdheten så kopplad till bristen på ljus som vi i allmänhet tycks tro?

Igår kom jag över en artikel om en studie gjord i Tromsø, Nordnorge, där solen försvinner helt under två månader varje år. Det är bara en enda studie och det behövs mycket mer forskning för att dra några större slutsatser om resultatet. Studien beskriver att fenomenet årstidsbunden nedstämdhet är betydligt lägre i Nordnorge än det potentiellt borde vara i relation till bristen på dagsljus under vinterhalvåret. I artikeln diskuteras en hypotes om att detta har med mindset att göra och att själva inställningen till vintern påverkar måendet under vintern. Upplevelsen av att vintern inte begränsar oss och det vi tycker om att göra tillsammans med möjligheten att anpassa oss till rådande förutsättningar utgör bland annat det mindset som, enligt studien, förefaller vara hjälpsamt.

Förutom att jag känner en stark motvilja mot alla lösningar som innebär att man ska tänka positivt, är det något med detta resonemang som ändå tilltalar mig. Jag tror verkligen på att förmågan att anpassa sig till omständigheterna samt att hitta vägar som minskar begränsningar är gynnsamma.  Men jag vet också att det inte är helt lätt när det blir mörkt klockan fyra och det känns långt mer lockande att lägga sig i soffan efter jobbet än att ta sig ut och göra något…

Karolina Isberg, leg. psykolog