Det är december och vi räknar samman året. Hur blev det, egentligen? Infriades förväntningarna, tog vi oss dit vi ville och är världen en plats full av hopp? Tomas Andersson Wijs låt Nu dör en sjöman innehåller de fina raderna: Det är tre da’r till jul, ett skitår är slut och huden kring hjärtat är tunn. Poetiskt och igenkänningsbart, liksom det utmärkta latinska begreppet annus horribilis, förskräckligt år. Det är många som upplever det så både i sitt närmaste liv och i den större världen. Emellanåt står vi maktlösa inför både personliga svek och de stora världsskeendena och det kan väcka känslor av hopplöshet och meningslöshet. Men, om alla frågor har ett ja- eller nejsvar, ställer vi förmodligen fel frågor. Ett skitår må vara slut, men är inte alla år i någon mån skitår?

Ett viktigt tema i många terapier är betydelsen av att kunna nyansera sina upplevelser och erfarenheter genom att sätta dem i perspektiv. Inte i betydelse att förminska dem, utan snarare för att inte bli överväldigad och själv satt ur spel. En förlängning av detta handlar om att orka leva med både det som är bra och dåligt samtidigt, inte minst för att det ofta är sant men också för att det gör oss mindre bakbundna i det som både känns och är hopplöst. Så, istället för att lägga samman året för att se om det slutade på plus eller minus, kan det vara hjälpsamt att lägga märke till de olika händelserna och erfarenheterna lite för sig. Insprängt i ett annus horribilis finns möjligen spår av ett annus mirabilis, ett fantastiskt år.

Karolina Isberg

leg. psykolog, Kintsukuroi