Vi klarade oxveckorna! Blicken har för många varit riktad ner i marken, kanske något framåt för att i alla fall inte snubbla. Annars ett sorts ”head down – power through”. Intresset för omgivningen minskar och överlevnaden är ett faktum. Och kanske ursäktar vi det med att det inte finns så mycket se längs vägkanten i ett blaskigt och dimmigt vinterlandskap, där ingen annan heller är kontaktsökande. Jag spelade in ett podcastavsnitt med en kollega förra veckan (som går att lyssna på här) och då kom vi att prata om hur inre förändring ofta kan gestaltas i ett yttre görande. Vi kliver bort från en situation eller in i en relation. Vi vänder andra kinden till, för att vara lite biblisk, och i takt med att ljuset kommer tillbaka är vi många som börjar lyfta blicken igen.

Med en höjd blick ser vi både omgivningen och en liten bit in i framtiden och kanske upptäcker vi att vi var rätt många som travade oss genom långa arbetssamma veckor. Det är svårt att gemenskap så ofta blir svaret på ensamhet, när det känns så fullständigt omöjligt att röra sig flexibelt däremellan. När ensamhet och isolering är tillfällig, tänker jag att samhällets och årets struktur hjälper oss att röra oss mellan vila och aktivitet, ensamhet och gemenskap. Nu lyfter vi blicken, vänder ansiktet mot vårsolen och har kanske ork att göra något bra både för oss själva och omgivningen.

Karolina Isberg

leg. psykolog, Kintsukuroi