Den här filmen visades på svt för ett knappt år sedan. Nu har den dykt upp textad i andra sammanhang och jag fick tillfälle att se den igen. Den handlar om ett 10 meter högt hopptorn och en rad olika människor som tillsammans eller var för sig klättrar upp och tar sats.  Några kastar sig ut utan att blinka. Andra velar, tänker, tvekar och stoppar sig själva i sista sekunden. Och några vänder också ner igen. Det är en fråga om mod, tänker jag. Mod att hoppa, mod att tveka och mod att vända. För en del människor är det enklare att trotsa rädslan och ta steget ut, än att hantera känslan av misslyckande och klättra ner. För andra är det tvärtom. Och kanske behöver vi öva på bägge delar.

För tillvaron är fylld av emotionella hopptorn och varje dag innehåller situationer där vi känner rädsla och därför tvekar eller tampas med en känsla av misslyckande om vi backar tillbaka ett steg. Ibland är det tid att hoppa och ibland är det tid att klättra ner. Frågan är kanske snarare när man gör vad. Ibland är frihetskänslan oslagbar under de få sekunder som vi är i luften och allting känns enkelt, men där vi tenderar att glömma bort vilket hårt arbete det vara att ta sig dit. Ibland är hoppandet bara dumdristigt och kortsiktigt och vi kanske behöver klättra ner och förbereda oss bättre inför nästa försök från 10-meterssvikten.

Karolina Isberg, leg. psykolog