Två månader utan sol

Lämna en kommentar

_mg_1645Hösten har precis anlänt och vi blickar fram emot vintern, somliga med bävan. Det har varit en ovanligt solig sensommar och höst, men det är också ett faktum att många bekymrar sig för den tid som ska komma. Det finns ett omdiskuterat fenomen som kallas årstidsbunden depression och somliga upplever både orkeslöshet och nedstämdhet under vintern. Jag har tänkt att detta inte bara har med bristen på ljus att göra, utan också med stress och trötthet. Slutet av året är ofta förknippat med bokslut, inlämningar, tentor, examensarbeten, betygsättning och släktkalasångest. Och under ett antal års arbete i den privata sektorn i Singapore, där dygnet har lika mycket ljus som mörker året om, upplevde jag att människors emotionella belastning följde precis samma toppar och dalar i kalenderåret som det jag tidigare hade sett i Sverige. Kanske är inte den upplevda nedstämdheten så kopplad till bristen på ljus som vi i allmänhet tycks tro?

Igår kom jag över en artikel om en studie gjord i Tromsø, Nordnorge, där solen försvinner helt under två månader varje år. Det är bara en enda studie och det behövs mycket mer forskning för att dra några större slutsatser om resultatet. Studien beskriver att fenomenet årstidsbunden nedstämdhet är betydligt lägre i Nordnorge än det potentiellt borde vara i relation till bristen på dagsljus under vinterhalvåret. I artikeln diskuteras en hypotes om att detta har med mindset att göra och att själva inställningen till vintern påverkar måendet under vintern. Upplevelsen av att vintern inte begränsar oss och det vi tycker om att göra tillsammans med möjligheten att anpassa oss till rådande förutsättningar utgör bland annat det mindset som, enligt studien, förefaller vara hjälpsamt.

Förutom att jag känner en stark motvilja mot alla lösningar som innebär att man ska tänka positivt, är det något med detta resonemang som ändå tilltalar mig. Jag tror verkligen på att förmågan att anpassa sig till omständigheterna samt att hitta vägar som minskar begränsningar är gynnsamma.  Men jag vet också att det inte är helt lätt när det blir mörkt klockan fyra och det känns långt mer lockande att lägga sig i soffan efter jobbet än att ta sig ut och göra något…

Karolina Isberg, leg. psykolog

Om att landa ett plan på Hudsonfloden

Lämna en kommentar

_mg_0162För några veckor sedan såg jag Sully, som är en spelfilm om den pilot som, efter att fåglar har flugit in i motorerna, nödlandar ett flygplan på Hudsonfloden i New York. Samtliga överlever och han firas som en hjälte tills försäkringsbolaget börjar utreda huruvida det var en nödvändig nödlandning. Planet var obrukbart och någon måste stå för kostnaderna. Filmen (mer än hur det  verkar ha gått till i verkligheten) handlar om just den utredningsprocessen och det är tydligt att det faktum att ingen förolyckades inte hjälper den som ändå blir ifrågasatt under, eller strax efter, en krissituation.

Jag sprang på den här artikeln under helgen. Jag är inte säker på att ordet snäll hör hemma i sammanhangen, men det är förmodligen bara semantik. De bästa och mest effektiva teamen kommer alltid vara de som känner sig trygga på arbetet och i sin arbetsgrupp. De som inte behöver gruva sig inför nästa team-möte och de som vet att det är okej att visa sig osäker och be om hjälp när det behövs. Grupper där man kan släppa in sina kollegor i arbetet, eftersom man inte behöver oroa sig för att bli förminskad. Det är först i en sådan trygg kontext som vår kompetens kommer till sin rätt. Inom psykologin brukar man prata om hållande faktorer och varje yrkesgrupp behöver ett ramverk, ett forum och en chef som hjälper till att värna om precis det här utrymmet där det går att diskutera och reflektera för att på sikt utvecklas.

I filmen om Sully fick han själv slåss för det som till slut avgjorde huruvida hans handlande var berättigat. Och ensamheten som han upplever under dessa dagar står utan proportion till hur bra det ändå gick att landa ett flygplan på Hudsonfloden. För att klara kriser behöver man förstås träning och kunskap. Men för att stå ut med att bli så ifrågasatt efteråt, behöver man ett tryggt och hållande team.

Karolina Isberg, leg. psykolog

Postproduktionsdepression eller segerns melankoli

Lämna en kommentar

_mg_1695

”In mourning it is the world which has become poor and empty; in melancholia it is the ego itself.”

Sigmund Freud

De flesta av oss har varit med om den där svårdefinierade tomheten som kommer precis när något stort har erövrats eller genomförts. Inom konsert- och scenkonstvärlden brukar man säga postproduktionsblues eller -depression. Kanske är det just en konsert som man har övat länge inför, ett projekt på arbetet som efter långa intensiva timmar äntligen är färdigt eller att komma hem från en särskilt fin resa. Tomheten, eller melankolin, är för vissa personer mer än bara uthärdlig och för andra ytterst smärtsam.

För ett antal år sedan fick jag en bok i mina händer som heter Segerns melankoli (Seierens melankoli, av Paul Otto Brunstad). Han beskriver melankolin som en existentiell reaktion och en saknad efter något som vi inte helt vet vad det är. Han menar att denna objektlösa saknad skapar en längtan efter ett tillstånd då världen upplevdes som hel och översiktlig och vi kände oss som en del av en större helhet.

Jag tror att många kan känna igen sig i en sådan upplevelse av närhet till andra människor, livet i stort, ett åtagande, naturen eller konst och musik. Och varje gång vi lämnar detta tillstånd, uppstår känslor av tomhet och melankoli.

Brunstad skriver vidare att melankolin är nära sammankopplad med insikten om tidens gång och att allting måste får ett avslut, eftersom ingenting kan pågå för alltid. Han menar emellertid att vår inre rytm ofta påverkas mer av klockan än vårt eget tempo och eftersom långsamhet betraktas som en skavank, stannar vi inte i melankolin så länge som vi behöver.

För den som står ut med melankolin, uppstår ofta en stark kreativitet. När melankolin har fått värka, finns både utrymme och energi för nya projekt, nya konserter, nya konstupplevelser och sociala sammanhang. Segerns melankoli eller postproduktionsbluesen kan vara förfärligt smärtsam medan den pågår, men det är å andra sidan en oöverträffbar upplevelse när ny kraft, kreativitet och livsglädje kommer åter.

Karolina Isberg, leg. psykolog

 

Om hur svårt det kan vara att bara lyssna

Lämna en kommentar

_MG_1703

Kanske är det ett uttjatat ämne med kommunikation och lyssnande. Lösningen på alla samarbets- eller relationssvårigheter tycks vara att förbättra kommunikationen. Det behöver inte vara fel. Det är ju ibland svårt för oss alla att lyssna på det som våra medmänniskor säger, utan att ta över frågan och försöka lösa problemet. Vi gör det som regel av välvilja, eftersom det helt enkelt känns bra att hjälpa till och vara till nytta. Men emellanåt vill den andre inte bli räddad, utan kanske bara uttrycka det där svåra för att sedan ta itu med frågan på egen hand. Här finns ett kul youtube-klipp om behovet av att någon lyssnar på det vi säger, istället för att försöka lösa det.

Karolina Isberg, leg. psykolog

Att göra slut med sin terapeut

Lämna en kommentar

_MG_1497De flesta skyr avsked. Och ett av de mest laddade ämnena i psykoterapi är som regel att avsluta terapin. När är det dags? Hur vet man det? Och vad säger man egentligen? Ofta är det här något som lyfts redan inledningsvis i behandlingen och ansvaret vilar på både klient och psykolog. Klienten har alltid utrymme att lyfta den här typen av frågor. Och psykologen har ett professionellt ansvar att inte hålla kvar någon i behandling längre än nödvändigt. För den som inte har en terapeut att öva på, fann jag den här ganska roliga videon om ämnet i fråga.

Nyttan av känslor

Lämna en kommentar
_MG_1523
”Ju mer vi kan skratta när vi är glada, gråta när vi är ledsna, använda ilska för att sätta tydliga gränser, älska passionerat och ge och ta emot ömhet fullt och öppet, desto längre befinner vi oss från lidande. Och ju mer livsglädje vi erfar, desto större storsinthet kan vi visa andra.”

Fritt översatt från Leigh McCullough 

Vi vill gärna skilja våra känslor från vårt förnuft. Som om emotioner och känslor är något som mest står i vägen i betydelsefulla situationer och liksom stör tankarna. Känslor är avgörande för att kommunikationen mellan människor ska fungera. Informationen vi ger varandra med hjälp av känslouttryck är omedelbar och missförstås inte på samma sätt som om vi endast skulle använda ord. Vi känner till exempel omedelbart av när någon utmanar eller hotar oss, om än så bara i ett vanligt fikasamtal på arbetet. Och när vi blir oskyldigt anklagade slår ilskan till och vi sätter en gräns för anklagelsen.

Leigh McCulloughs teori om affektfobi handlar ytterst kortfattat om att man i specifika familjekontexter tenderar att ha lättare att uttrycka vissa känslor än andra. I en del familjer är det enklare att bli arg än ledsen och i andra tvärtom. I somliga är det mindre svårt att uttrycka rationalitet och i andra rädsla och osäkerhet. Dessa mönster påverkar hur vi senare tenderar att förhålla oss till våra egna känslor och andras förväntningar. Inom ramen för psykoterapi är det möjligt att arbeta med och utveckla de känslor som är svåra att uttrycka.

Det är också kombinationen av känsla och tanke som är målsättningen; att kunna tänka och känna samtidigt. Då ökar våra chanser till både välgrundade beslut och god kommunikation. Känslorna motiverar oss och skapar drivkraft. De blir ett verktyg att förstå sig själv och sin omgivning bättre. Att inte ha kontakt med sina emotioner är att stå utan en inre riktning eller kompass.

Karolina Isberg, leg. psykolog

En trygg bas och en säker hamn – om att våga förändring

Lämna en kommentar

IMG_0429

Liksom det i urminnes tider har funnits bofasta, har det också funnits nomadfolk; människor som regelbundet byter boplats och som ständigt förflyttar sig. Nomadfolkens förflyttning var historiskt sett något som gjordes för att säkra tillgången till mat. Nuförtiden används termen i en vidare och mer bildlig bemärkelse. Ett liv i förflyttning upplever somliga som rotlöst och andra som nödvändigt. Ett liv som bofast kan tyckas tryggt för någon och tärande för någon annan. I bästa fall har vi möjlighet att välja det som passar oss bäst.

Att flytta utomlands är för de allra flesta människor ett både stort och omvälvande beslut. Många önskar sig en förändring i tillvaron; en del vill att omständigheterna ska bli annorlunda och andra vill förändra sig själva. Ibland kan en flytt utomlands också innehålla en önskan om att förändringen ska komma av sig själv. Den yttre och den inre förändringen behöver dock inte hänga samman. Man kan flytta runt halva jordklotet och leva sitt liv ganska mycket som tidigare, fullt nöjd med att språket, klimatet och omgivningarna är annorlunda. För den inre förändringens skull behöver man inte flytta. Att förändra sin attityd, sina värderingar eller relationer kräver sitt tålmodiga arbete, oavsett var man bor. Däremot kan den yttre förändringen vara en hjälp till inre förändring, genom en skjuts i en annan riktning, nya intryck och andra förutsättningar.

I varje livsstil finns en vardag där man gör ungefär som man gjorde dagen före; tvättar ansiktet, äter frukost, går till sitt arbete, brukar sin jord eller vandrar genom öknen. Människan har ett behov av rutiner som gör tillvaron förutsägbar. Precis som anknytningsteorin antyder, har vi ett behov av en trygg bas och en säker hamn. En trygg bas för att våga utforska omgivningen eller genomföra förändringar och en säker hamn att återvända till, när det inte blev som tänkt. Denna trygghet finns ofta hos de nära relationerna och familjen, men kan också vara förknippad med hemmet, hemlandet, vardagliga rutiner eller ett arbete att gå till. Det är ett privilegium att kunna välja den livsstil som passar en bäst, oavsett om det är nomadens eller den bofastes. Finns där bara en trygg bas och en säker hamn, finns också möjlighet till såväl förändring som utveckling.

Karolina Isberg, leg. psykolog

Vådan av att visa sina sår

Lämna en kommentar

Agra Fort

Jag läste den här artikeln om hur det skulle vara att gå på date och vara helt transparent med sina emotionella sår. Det är en ganska underhållande text, helt skriven i dialogform. Förmodligen är det bra att vara en smula öppen med vilka vi är för att det faktiskt underlättar när vi söker nya relationer, oavsett om det gäller vänskap eller kärleksförhållanden. Men måhända är detta att ta det lite väl långt!?

Him: Well, my father abandoned me when I was a child.

Me: I knew it!!! The attraction is so strong, I knew it was something big like that. How old were you?

Him: He left when I was 5, and we’ve been estranged ever since.

Me: Perfect! Your wounds will get along great with mine. Because I like to abandon myself and focus all my energy into taking care of and healing deeply wounded men. Are you in therapy?

Karolina Isberg, leg. psykolog

——————–

Bilden har förstås inget med dialogen att göra.

Superpowers

Lämna en kommentar

Superpowers

Jag fick den här bilden skickad till mig av en god vän för ganska många år sedan. Och jag använder den ofta som en beskrivning av hur det kan kännas att gå i terapi. Förr eller senare kommer en punkt när man tillsammans har arbetat med de psykologiska försvar som har varit så pass starka att de har blivit mer hindrande än hjälpsamma hos individen och under perioder kan klienten känna sig tämligen hjälplös och sårbar i situationer där det tidigare har funnits en strategi. Klienten brukade ha superkrafter, men kanske på bekostnad av andra saker som också är viktiga. Som nära relationer, frihet eller tillit. Och alldeles snart går det att upptäcka att det fanns en vinst med arbetet, att det var värt det.

Karolina Isberg, leg. psykolog