”Ju mer vi kan skratta när vi är glada, gråta när vi är ledsna, använda ilska för att sätta tydliga gränser, älska passionerat och ge och ta emot ömhet fullt och öppet, desto längre befinner vi oss från lidande. Och ju mer livsglädje vi erfar, desto större storsinthet kan vi visa andra.”

Fritt översatt från Leigh McCullough 

Vi vill gärna skilja våra känslor från vårt förnuft. Som om emotioner och känslor är något som mest står i vägen i betydelsefulla situationer och liksom stör tankarna. Känslor är avgörande för att kommunikationen mellan människor ska fungera. Informationen vi ger varandra med hjälp av känslouttryck är omedelbar och missförstås inte på samma sätt som om vi endast skulle använda ord. Vi känner till exempel omedelbart av när någon utmanar eller hotar oss, om än så bara i ett vanligt fikasamtal på arbetet. Och när vi blir oskyldigt anklagade slår ilskan till och vi sätter en gräns för anklagelsen.

Leigh McCulloughs teori om affektfobi handlar ytterst kortfattat om att man i specifika familjekontexter tenderar att ha lättare att uttrycka vissa känslor än andra. I en del familjer är det enklare att bli arg än ledsen och i andra tvärtom. I somliga är det mindre svårt att uttrycka rationalitet och i andra rädsla och osäkerhet. Dessa mönster påverkar hur vi senare tenderar att förhålla oss till våra egna känslor och andras förväntningar. Inom ramen för psykoterapi är det möjligt att arbeta med och utveckla de känslor som är svåra att uttrycka.

Det är också kombinationen av känsla och tanke som är målsättningen; att kunna tänka och känna samtidigt. Då ökar våra chanser till både välgrundade beslut och god kommunikation. Känslorna motiverar oss och skapar drivkraft. De blir ett verktyg att förstå sig själv och sin omgivning bättre. Att inte ha kontakt med sina emotioner är att stå utan en inre riktning eller kompass.

Karolina Isberg, leg. psykolog