Sorg och saknad

Det är allhelgonatid och för många människor också sorgetid. Det är en helg på året när vi ofta tänker särskilt på dem som inte längre finns ibland oss. Sorg brukar beskrivas som den naturliga reaktionen på en förlust och är också de både starka och motstridiga känslor som kan uppstå vid en stor förändring i tillvaron. Känslor som ofta uppstår i sorg är ledsnad, ilska skuld, lättnad och hopplöshet.

Jag höll en föreläsning om sorg vid ett tillfälle och visade det sig att de allra flesta hade en ganska god uppfattning om hur de själva skulle ta sig igenom en period av sorg. Det man emellertid beskrev som en stor utmaning var hur man skulle bemöta andra i deras sorg. Och jag håller med! Det är lätt hänt att bli osäker och inte våga ta kontakt för att man inte vill göra fel, trots att man kanske dagligen tänker på den person som man vet sliter med en stor förlust och starka känslor.

I dagarna har Svenska kyrkan släppt en kortfilm om hur man kan bemöta människor i sorg. Den handlar om just att höra av sig om och om igen och att hjälpa till med vardagsbestyren. Jag brukar tänka att för en person som sörjer har det värsta redan hänt  och att de flesta uppfattar att det är bättre att ens vänner och anhöriga hör av sig lite taffligt, än att det blir alldeles tyst. Sorg är inget problem som ska lösas, utan är en process som kräver sin tid. Därför brukar det vara hjälpsamt att tänka att man som medmänniska kan erbjuda stöd istället för tröst.

Karolina Isberg, leg. psykolog

Skam, sårbarhet och att leva helhjärtat

Because true belonging only happens when we present our authentic, imperfect selves to the world, our sense of belonging can never be greater than our level of self-acceptance.    —   Brené Brown – Daring Greatly

Det finns en amerikansk sociologiforskare som heter Brené Brown. Hennes TedTalks om sårbarhet (vulnerability) och skam spreds som en löpeld för några år sedan och är några av de mest visade. Kanske för att hon så tydligt beskriver sin skam över sin egen sårbarhet och hur det gör henne så oerhört mänsklig. Hon har undersökt vad som är att leva helhjärtat (whole hearted) och sårbarhetens betydelse som en naturlig del i en helhjärtad tillvaron. De som lever nära sin sårbarhet känner mer tillhörighet till andra människor och har en starkare uppfattning om att de själva är älskade och värda kärlek och omsorg. Men det är också tydligt att människor som beskriver denna upplevelse av självvärde har lättare att visa sig sårbara.

Sårbarhet kan ju vara så mycket. Som en sorts äkthet i sina känslor och att våga visa sin osäkerhet, rädsla och förväntansfulla glädje. Att vara den som exponerar sig utan garantier genom att faktiskt berätta om hur mycket en annan människa betyder, hur ledsen man blev av en sårande kommentar eller beskriva sin vilsenhet inför en ny situation. Därmed blir sårbarheten, trots sin skämsighet och uppenbara läskighet, en grogrund till kreativitet, tillhörighet, självvärde och ett helhjärtat sätt att leva.

Vulnerability sounds like truth and feels like courage. Truth and courage aren’t always comfortable, but they’re never weakness.   —   Brené Brown – Daring Greatly

Jag tror att vi är många som känner igen oss i det här. På något plan vet vi att den här sårbarheten är värdefull och på ett annat plan kämpar vi emot den med all tänkbar kraft. Det krävs mod att våga visa sig och leva helhjärtat.

Karolina Isberg, leg. psykolog

Meningsfullhet och ett långt liv

Det finns ett antal olika områden i världen som kallas för blå zoner. Dessa beskrivs som avgränsade områden där invånarna delar samma livsstil och miljö och där befolkningen blir ovanligt gammal. Zonerna utgörs av öar eller bergsområden som gör dem ännu mer avskilda, vilket bidrar till att man har bibehållit sin livsstil och inte har influerats nämnvärt av den västerländska livsstilen.

Man har funnit nio faktorer som är gemensamma för zonerna och kallar dessa the Power 9:

  • Motionera naturligt inom ramen för sin vardag,
  • Behov av nedvarvning
  • Aldrig äta sig mer än 80% mätt
  • Använda bönor och linser i kosten,
  • Vin och alkohol dricks måttligt och i gemenskap
  • Tillhörighet till ett trossamfund,
  • Leva nära sin familj samt
  • Upplevelse av gemenskap med några nära vänner.
  • Upplevelse av meningsfullhet, vilket i zonen som finns i Japan kallas för ikigai.

Ikigai är själva skärningspunkten mellan vad du älskar, vad du är bra på, vad världen behöver och vad du kan tjäna pengar på. Det är den inre källan till meningsfullhet i tillvaron och upplevelsen av att livet är värt det. Men det är också de andliga och faktiska omständigheter som vi lever under och som i sin tur skapar innehåll och värde i livet. Istället för att fråga en person om hur familjen mår och hur hon har det på jobbet, skulle vi kunna fråga vilken som är hennes ikigai. Kanske är detta allt vi behöver veta om en annan människa?

Karolina Isberg, leg psykolog

De eviga och oundvikliga meningsfrågorna

De tenderar att leta sig in i tillvaron, meningsfrågorna. Ibland som ett enkelt ifrågasättande om vad som känns meningsfullt i en viss situation eller förknippat med ett visst val. I andra fall är tanken större och kanske handlar om vad som egentligen är meningen med livet och ibland om det finns någon mening överhuvudtaget.

Inom livsåskådningsforskningen har man hittat ett sätt att se på livsmening, där denna är en följd av var i tillvaron man placerar sin grundtillit. En del människor placerar sin grundtillit i sig själva och sin egen kapacitet, någon annan i naturen och livets naturliga gång, ytterligare andra i gemenskapen med människor och någon annan i Gud eller i sin tro. Detta kan variera genom livet och grundtilliten kan också återfinnas i flera kategorier samtidigt. Där man har sin grundtillit återfinns också ens livsmening som bär en när tillvaron är full av svårigheter och motgångar, även om det självklart kan finnas perioder när vi saknar grundtillit.

Det är viktigt att inte låta meningsfrågorna komma i skymundan, utan låta en persons livsåskådning få den plats den behöver,  både i tillvaron i stort och i sin terapi.

Karolina Isberg, leg. psykolog

Känsla av sammanhang

Aaron Antonovsky gjorde en undersökning i början av 70-talet där han frågade en grupp kvinnor bosatta i Israel och födda i Europa, om deras upplevelse av klimakteriet. Dessa kvinnor var alla mellan 16 år och 25 år vid andra världskrigets utbrott 1939 och i formuläret fanns en fråga om huruvida de hade suttit i koncentrationsläger. Antonovsky ansåg att det var en häpnadsväckande hög andel som rapporterade en god emotionell hälsa av de kvinnor som hade suttit i och överlevt koncentrationsläger. Han frågade sig hur det kan komma sig att en del människor kan vara med om ett helvete på jorden och ändå gå ur det med en uppfattning om att tillvaron är värd det och dessutom bygga upp en ny livssituation för sig själva. Utifrån dessa forskningsresultat formulerade han sin teori Känsla av sammanhang. 

Antonovskys Känsla av sammanhang (KASAM) är en  teori som handlar om friskfaktorerKASAM beskrivs som ett förhållningssätt till tillvaron där livshändelser uppfattas som strukturerade, förutsägbara och förklarliga. Detta sammanfattas i tre komponenter som kallas begriplighethanterbarhet och meningsfullhet. Begriplighet är en fråga om att tillvaron är förutsägbar och strukturerad och att personen kan förstå det som sker. Hanterbarhet betyder att att personen har de inneboende resurserna som krävs för att hantera det som sker eller kan be om hjälp när det behövs. Meningsfullhet är, enligt Antonovsky, den mest centrala komponenten och består i en uppfattning av att ansträngningen är värd det. Meningsfullhet innefattar en vilja att begripa, organisera och förstå sin omgivning och bidrar därmed till individens motivation.

Antonovsky menar att hög KASAM, förefaller hänga samman med förutsättningar att klara av besvärliga livshändelser. Och det fina är att detta inte är ett statiskt värde i någons liv, utan något som förändras och som en person också kan arbeta med och utveckla.

Karolina Isberg, leg. psykolog


Aaron Antonovsky. Unravelling the Mystery of Health. How People Manage Stress and Stay Well. San Fransisco: Jossey Bass, 1987, s. xi-xii.

Den bitvis obegripliga rädslan för att nå sina mål

Jag kom över en artikel som presenterar orsaker till prokrastinering och varför det ibland är så svårt att begripa det motstånd vi upplever när vi ska förverkliga en målsättning som vi kanske till och med har längtat efter. Artikeln beskriver att våra hjärnor är känsliga för rädslan som uppstår när vi ska exponera oss för nya situationer eller  för risken att misslyckas. Även om målsättningen föreföll rimlig när den gjordes upp blir själva genomförandet betydligt besvärligare, eftersom rädslan och oron försätter oss i ett överlevnadsläge som hindrar oss i närmandet av det okända och oförutsägbara.

Artikeln beskriver ett antal konkreta tips för att komma över detta och jag är inte säker på att dessa tips är gångbara för alla. Men det som framförallt framhålls som en viktig faktor för att våga arbeta mot nya mål, är att få in mer glädje i själva måluppfyllelsen för att den inte enbart ska signalera rädsla. Det tänker jag är både möjligt, viktigt och helt i enlighet med emotionsforskningen. Vi behöver uppleva glädje och intresse för att kunna utforska våra möjligheter och vår omvärld, eftersom enbart rädsla tenderar att effektivt stoppa vår framfart.

Förändring är en pusselbit i allt utvecklingsarbete och kanske bidrar detta till en förståelse för varför det ibland är så oerhört svårt.

Karolina Isberg, leg psykolog

”Terapi” för ledningsgruppen

Jag fick en fråga för ett tag sedan om man inte kan tänka sig en sorts familjeterapi för ledningsgrupper. Ofta utgår man från att  deltagarna i en ledningsgrupp är så erfarna att de är vana att på ett öppet sätt kommunicera sina åsikter och konstruktivt diskutera företagets arbete och målsättningar. Och kanske var man eniga till en början, trots att visionerna successivt har vuxit isär? Därmed blir det viktigt att ständigt aktualisera dessa frågor, så att man inte lever kvar i ett antagande om att man är överens. Familjeterapi för ledningsgruppen är ingen dålig idé, men då kanske snarare ett forum för att arbeta igenom svårigheter med kommunikation, målsättningar och konflikter.

Verkar det intressant? Läs mer här. Eller hör av er på info@kintsukuroi.se.

Karolina Isberg, leg. psykolog

Hållbara team

En arbetsgrupp som på pappret har alla kvalifikationer och dessutom optimala resurser är inte självskrivet framgångsrik. Alla organisationer kan behöva hjälp med att bygga ett hållbart och effektivt team.

För något år sedan presenterades undersökningar som Google hade genomfört kring hur man skapar effektiva arbetsgrupper och lösningen beskrevs vara vad man kallade ”snälla” team, med en hög grad av psykologisk trygghet. Detta går hand i hand med teorin The Five Dysfunctions of a Team, där avsaknad av trygghet och tillit i arbetsgruppen föreslås vara den mest fundamentala svårigheten. Om man inte är trygg i sin grupp, blir det heller inte möjligt att öppet diskutera frågor, vilket påverkar ens engagemang och åtagande. Och utan åtagande, går det heller inte att hålla varandra ansvariga för olika arbetsuppgifter, vilket leder till att måluppfyllelser och resultat i sin tur uppfattas som oviktiga. Att arbeta med den psykologiska tryggheten är ett bra sätt att göra gruppen både hållbar och effektiv.

Här kan man läsa mer om vad kintsukuroi kan göra för ditt företag.

Karolina Isberg, leg. psykolog

Att gå i parterapi

De flesta par som söker terapi är i någon form av kris. Det kan handla om ett svek i relationen, en oro för en ny livssituation som man inte vet hur man ska tackla tillsammans eller en upplevelse av att man växer ifrån varandra och alltmer lever parallella liv än ett gemensamt.

När jag arbetar med par börjar vi som regel i nuläget, särskilt om något dramatiskt eller emotionellt precis har hänt. Först efter det arbetar vi oss bakåt för att prata om relationens historia, hur man möttes och vad som har skett sedan dess. Vi identifierar kommunikationsmönster och vanliga missförstånd tillsammans. Slutligen arbetar vi oss mot framtiden och hur den nya kunskapen om situationen och varandra påverkar tillvaron tillsammans.

Vi pratar om sårbarhet och emotionell tillgänglighet. Framför allt tycker jag att parterapi handlar om att hitta ett sätt att tillsammans diskutera det som är svårt, men också att våga visa sin sårbarhet inför varandra. Ingen parterapi i världen kan garantera att nya kriser inte kommer, men det går att rusta sig inför framtiden genom att bli bättre på att kommunicera de komplicerade känslorna utan att attackera eller bli försvarsinställd. Och på det sättet växer den emotionella närheten i relationen.

Karolina Isberg, leg. psykolog

Kärnstark, men naggad i kanten

Han hette Blaise Pascal och han applicerade en, vad han kallade, statistisk teori på gudstro. Han menade att om Gud kan vi inte veta någonting, men att det bästa ändå är att tro på Gud. Om det visar sig att Gud finns, blir vi frälsta, om det visar sig att Gud inte finns, har vi ändå inte förlorat något. Enligt Pascal är det en win-win!

Vid första intrycket tycker jag att det här är en galen teori, eftersom man bygger sin livsåskådning på ett antagande som man inte nödvändigtvis själv tror på. Det känns helt enkelt ganska omodernt. Men sedan funderar jag vidare och inser att det finns ganska många sådana här situationer som vi tror att vi navigerar genom att undvika något vi tror ska bli emotionellt smärtsamt. Men ofta visar det sig att vi redan upplever det som besvärligt, så att exponera sig för situationen gör inte nödvändigtvis det hela värre. Pascals vad skulle således kunna appliceras på sig själv och sin egen självbild. Om jag tror att jag är kapabel och det visar sig stämma, är ju det bra! Och om jag tror att jag är kapabel, men misslyckas, är ju den inre uppfattningen ändå en vinst. Naggad i kanten, men ändå kärnstark.

Pascal och hans teori har kanske inte vunnit genomslagskraft i så många andra sammanhang än de filosofiska, men jag undrar om vi inte har något här att använda oss av i de där stunderna i vardagen när vi helst vill ta ett kliv tillbaka för att inte känna så starkt eller riskera så mycket.  Det förefaller som att vi redan känner det där vi är rädda för att vi ska känna.

Karolina Isberg, leg. psykolog