Då var det sommar, nu blev det höst

Nu är vi igång, va? I springet, de fulla kalendrarna och ett liv där det känns rimligt att boka in middagar i första bästa helglucka om tre månader. Det går så vansinnigt fort att segla  från den uppsluppna sensommaren in i den seriösa hösten. Förra veckan gick det finfint att bada, om än något hastigt, medan jag misstänker att vi är många som rotade djupt ner i korgarna och långt in i lådorna efter ett par fingervantar att bära under morgonkvisten denna vecka. Då var det sommar, nu blev det höst. Och vill man springa, ska man springa. Gillar man pulsen, höstintensiteten och den mentala intervallträningen, så håll i den. Men om man kanske inte gör det, utan tycker att årstidsskiftet sammanföll med en alldeles för abrupt uppväxling från lagom till stressad, då tänker jag att man kan stanna upp en stund. Och lyssna till sommarens mest poetiska Sommar i P1 med Jesper Waldersten. För så här säger han:

Du kommer behöva lappar uppsatta inne i hela huvudet där det står, ”jag älskar mina idéer”. Du kommer behöva ett rörelsemönster anpassat efter plötsligheten. Du kommer behöva månader av år. Timmar av veckor och små ögonblick av evigheten. Du kommer behöva kunna markera att du är väldig genom tystnad. Du kommer behöva göra mycket mycket tråkiga saker så att du får en hud som inte bara är hy. Du kommer behöva minnet av mig i dina tårkanaler så att jag når hela vägen fram då du längtar som mest.

Så spring på! Eller ta en paus. Lyssna kan ni göra oavsett.
Karolina Isberg, leg. psykolog

Att hålla sensommaren vid liv

Kanske har den här sommaren varit så varm och lång att de flesta av oss ändå börjar välkomna sensommar och regn med öppna armar. Och i takt med att skolorna börjar och arbetsplatsernas APT-möten återgår till sitt regelbundna schema, träder vi alla in i vad som bäst beskrivs som vardag. En vardag som brukar kännas ganska bra när vi väl är på plats i den, men som för många förknippas med visst motstånd såhär i förkant. Jag tror sällan på ”antingen eller”, utan att de flesta av oss mår bättre om vi lyckas blanda upp tillvaron en smula. Och då kan man ju fortsätta göra sådant som sommaren erbjuder, trots att arbete, studier och vardagslunk börjar. Som att bada. Eller gå på parkteater och ta en kvällspromenad medan det fortfarande är ljust. Det märkliga är att det kan vara svårt att inte gå helt upp i det där vardagslivet. Jag tänker att vi får hjälpas åt att lura ut våra vänner och familj i det som fortfarande är en av årets ljusaste och varmaste månader. Och bada så länge det bara går.

Välkomna till en ny sensommar och höst hos Kintsukuroi!

Karolina Isberg, leg.psykolog

Konstsim – eller vad som helst

Jag såg nyligen en dokumentär på SVT om ett herrlag i konstsim. De var ett antal män i 40-årsåldern som samlades en gång i veckan för att träna konstsim och sätta ihop program som de sedan tävlade med. Filmens huvudperson heter Dylan och hade några år tidigare flyttat till Sverige. Hans SFI-lärare hade sagt att vägen till den svenska gemenskapen är att gå med i en förening. Och Dylan tog henne på allvar och fann konstsimlaget. Tillhörigheten blev så småningom ett faktum och i tider med ekonomiska svårigheter och tvivel kring jobb blev, förutom familjen,  träningen och konstsimlaget det som höll Dylan uppe.

Jag håller med Dylans SFI-lärare. Vägen till den svenska gemenskapen går verkligen genom föreningslivet. I Sverige sjunger 600 000 personer i kör och nästan lika många är medlemmar i Friskis och Svettis. I övrigt kan det vara svårt att komma in i en gemenskap i Sverige. Vi tenderar att gå runt i våra invanda spår och vi behåller våra vänner länge. Vi träffas gärna hemma hos varandra och vi har ett halvårs vinter minst, när vi knappt orkar göra något alls efter jobbet. Men nu är det den här tiden på året när vi har lite mer energi. När vi kanske orkar öppna upp vår invanda gemenskap och släppa in nya personer, träffas i gröngräset och lära känna några nya människor. Till hösten kan vi ta upp föreningslivet igen…

Karolina Isberg, leg. psykolog

Superkrafter

Jag tänker att vi alla har superkrafter, men på olika sätt och att de är helt nödvändiga i tider av stress och kris. Någon är bra på att bita ihop, någon annan på att gå upp när klockan ringer eller att stå ut med alltför lite sömn och utvinna några intensiva timmar till varje dygn.  En del håller ihop, andra är bra på bryta ihop och ta sig upp igen. En del säger nej och står ut med konsekvenserna, medan andra säger ja och lever med helt andra konsekvenser. Några avskärmar sig från omvärlden och andra står ut med omvärlden i alla lägen. Vi har alla en superkraft, minst. Vilken är din?

Det svåra verkar vara att inte använda dem för jämnan, utan endast när de är nödvändiga. Annars är det lätt hänt att bli väldigt sliten. Jag tänker att maj är superkrafternas tid. Lite som december. Ett sista djupt andetag innan vi springer oss förbi Kristi himmelsfärd och Pingst. Innan vi kan andas ut till skolavslutningar, sommarlov och semester. Hänga in manteln och superhjältedräkten i garderoben för en tid och leva lite mindre pressat. Alla har en superkraft, minst.  Vilken är din?

Karolina Isberg, leg psykolog

Avundfrisk

Nej, jag vet. Avundfrisk är ju inte ens ett ord. Men jag läste det på en blogg i veckan, bara sådär i förbifarten, och tänkte att det finns något friskt i att betrakta sin omgivning med lite avund emellanåt. Se att någon faktiskt uppnådde det där vasaloppsmålet, fick en orkidé att blomma om eller delade en högtidsdag med familjen. Men ibland väcks ju både bitterhet och fulavund när facebook och instagram scrollas igenom och vi alla drabbas att tro att glimtarna av lycka och perfektion är den livssituation som andra befinner sig i för jämnan. Och trots att vi vet att det sällan stämmer, finns det just där och då kanske ingen mening att ägna sin energi åt att snegla på andras framgång om den trycker en ännu längre ner i skorna. Det jag däremot menar är när känslan av uppriktig glädje och kreativitet slår till. Den som motiverar en att själv ta ett extra tag och anstränga sig lite mer. Precis just den känslan; Avundfriskan.

Karolina Isberg, leg. psykolog

Validering

Bild: Bizarro

Begreppet validering betyder att man officiellt godkänner ett dokument och därigenom bekräftar att dess innehåll är korrekt. Validering är också ett centralt begrepp inom psykologiskt behandlingsarbete, där en individs upplevelse av en situation bekräftas. Att validera en persons tankar och känslor visar att personen är lyssnad på och uppmuntrar denne att lita på att den egna upplevelsen är verklig och reaktionen rimlig.

I det professionella samtalet är det här förstås avgörande, men är minst lika viktigt i alla nära relationer. I stunden är det enkelt att börja argumentera med sin partner eller familjemedlem om att dennes upplevelse är överdriven eller till och med felaktig. Och sedan är konflikten och tävlingen om vems perspektiv som är rätt ett faktum, vilket försvårar möjligheterna att faktiskt reda ut vad som skedde. Att istället börja med att bekräfta den andra personens upplevelse, oavsett vad man tycker om den, är en bra start för att sedan kunna prata om att man har olika perspektiv på situationen.

Karolina Isberg, leg. psykolog

Psykakuten Deluxe – en teaterföreställning

Det som åsamkar en smärta i verkliga livet blir, när det gestaltas litterärt, en tröst och glädje. Eller till och med lycka.

Horace Engdahl, ur tv-programmet Liv och Horace i Europa

De kallar föreställningen Psykakuten Deluxe och improviserar publikens problem och dilemman. Med på scen finns också en psykolog som hjälper huvudrollsinnehavaren att förstå mer av svårigheterna som gestaltas. Det är ett ganska modigt upplägg. För vad händer om ingen vill skriva ner sina svårigheter? Eller om de inte går att gestalta? Det sista tror jag inte ens att improvisatörerna har tänkt på, eftersom precis allt går att gestalta i deras värld. Och baserat på hur många lappar med berättelser och problemformuleringar som lämnades in till ensemblen, utgår jag från att de aldrig har stått där tomhänta.

Det är en fin sak att få se sitt dilemma gestaltas på scen. Kanske som en dans, en kort ögonblicksscen eller som en hel livsberättelse. Och jag tycker särskilt mycket om att de inte har så mycket information, eftersom det betyder att den enskilda beskrivningen förändras och blir till någonting annat. Kanske något som man kan inspireras av och som skapar perspektiv och nya möjligheter i redan invanda spår.

Om man är intresserad av just den här föreställningen, spelas den på Fria teatern, Bergsgatan 11 i Stockholm. Men kanske kan man också tänka kring alla konstformer, som Horace beskriver litteratur. När det mänskliga varandet gestaltas i konsten uppstår en form av distans och perspektivtagande som gör det enklare att hantera det smärtsamma. Och där det smärtsamma ibland, åtminstone för en stund, kan upplevas som något vackert.

Karolina Isberg, leg psykolog

 

Psykologer föreläser

Psykologer föreläser är ett initiativ som drivs av psykolog Christer Borg. Varje termin bokar han in ett antal kollegor som kommer och föreläser om något som de har fördjupat sig i eller har särskilt intresse eller erfarenhet av. Föreläsningarna riktar sig till människor utanför psykologyrket som är intresserade av psykologi och föreläsningarna rör allt från existentiella frågor till arbetsrelaterade. Föreläsningarna sker på Kvartersscenen 2Lång i Göteborg och biljetter hittar man via evenemangen.

Den 16 maj föreläser jag om Meningsfullhet och Livsmening – När livet går sönder. Här finns en länk direkt till evenemanget, för den som är intresserad.

Ur evenemangsbeskrivningen:

Karolina Isberg föreläser om meningsfullhet och livsmening. Två ord som betyder nästan samma sak, men just bara nästan. Hon är psykolog och teolog och kommer att berätta om hur psykologi och livsåskådning tillsammans säger något om vikten av mening när, eller om, livet går sönder.

Hon skriver:
”Meningsfrågorna har en tendens att leta sig in i tillvaron, vare sig vi vill det eller inte. Ibland som ett enkelt ifrågasättande om vad som känns meningsfullt i en viss situation eller förknippat med ett särskilt val. I andra fall kan det handla om vad som egentligen är meningen med livet eller om det finns någon mening överhuvudtaget.”

Julhälsning – om tillvarons årliga bokslut

Det första hela året med Kintsukuroi börjar gå mot sitt slut. Äntligen är det möjligt att göra ett riktigt bokslut och utvärdera vad som fungerar bra och inte. Jag tänker att detta är något vi kan behöva göra i våra egna liv också. Kanske inte räkna moms och bolagsskatt, men däremot fundera över vad det var som blev bra och vad vi känner oss missnöjda över. Det är så lätt att tro att dåliga saker kommer att stanna med en för alltid och att det som var bra bara skedde av tur.  Och då blir det ju omöjligt att kunna påverka någonting alls i sitt liv. För om man väl börjar utvärdera vad det var som verkligen skedde, går det ofta att urskilja att ganska mycket av det som blev bra faktiskt är ett resultat av hårt arbete. Och när vi sliter med missnöjet, kan det förstås bero på oförutsedda livshändelser, men också på att vi inte hade energi nog att prioritera det, eftersom ingen kan orka allt. Men det fina i kråksången är att det alltid kommer nya chanser till att försöka förstå sin tillvaro och utveckla sig själv, om det är något man önskar och vill.

Helt oavsett bokslut, önskas en vilsam julhelg och ett gott nytt 2018. Stort tack för ett fint år tillsammans!

Karolina Isberg, leg psykolog

Lucia – mörkret, ljuset och att orka ända fram

Bild: @kollijox – instagram

Det är elva nätter före jul och vi tar oss långsamt framåt i adventstiden. Eller snabbt. Med olika nivåer av ork. Men just idag skulle kunna vara en dag att stanna upp, sitta ner, lyssna på luciasånger eller se ett tåg skrida förbi. Det är en dag när mörkret är nästintill ogenomträngligt, men ändå lyses upp av vita särkar, levande ljus, darrande manschetter, trevande sånger och lingonkransar. En dag  när ljuset faktiskt är okuvbart.

Karolina Isberg, leg. psykolog