Den bitvis obegripliga rädslan för att nå sina mål

Jag kom över en artikel som presenterar orsaker till prokrastinering och varför det ibland är så svårt att begripa det motstånd vi upplever när vi ska förverkliga en målsättning som vi kanske till och med har längtat efter. Artikeln beskriver att våra hjärnor är känsliga för rädslan som uppstår när vi ska exponera oss för nya situationer eller  för risken att misslyckas. Även om målsättningen föreföll rimlig när den gjordes upp blir själva genomförandet betydligt besvärligare, eftersom rädslan och oron försätter oss i ett överlevnadsläge som hindrar oss i närmandet av det okända och oförutsägbara.

Artikeln beskriver ett antal konkreta tips för att komma över detta och jag är inte säker på att dessa tips är gångbara för alla. Men det som framförallt framhålls som en viktig faktor för att våga arbeta mot nya mål, är att få in mer glädje i själva måluppfyllelsen för att den inte enbart ska signalera rädsla. Det tänker jag är både möjligt, viktigt och helt i enlighet med emotionsforskningen. Vi behöver uppleva glädje och intresse för att kunna utforska våra möjligheter och vår omvärld, eftersom enbart rädsla tenderar att effektivt stoppa vår framfart.

Förändring är en pusselbit i allt utvecklingsarbete och kanske bidrar detta till en förståelse för varför det ibland är så oerhört svårt.

Karolina Isberg, leg psykolog

”Terapi” för ledningsgruppen

Jag fick en fråga för ett tag sedan om man inte kan tänka sig en sorts familjeterapi för ledningsgrupper. Ofta utgår man från att  deltagarna i en ledningsgrupp är så erfarna att de är vana att på ett öppet sätt kommunicera sina åsikter och konstruktivt diskutera företagets arbete och målsättningar. Och kanske var man eniga till en början, trots att visionerna successivt har vuxit isär? Därmed blir det viktigt att ständigt aktualisera dessa frågor, så att man inte lever kvar i ett antagande om att man är överens. Familjeterapi för ledningsgruppen är ingen dålig idé, men då kanske snarare ett forum för att arbeta igenom svårigheter med kommunikation, målsättningar och konflikter.

Verkar det intressant? Läs mer här. Eller hör av er på info@kintsukuroi.se.

Karolina Isberg, leg. psykolog

Hållbara team

En arbetsgrupp som på pappret har alla kvalifikationer och dessutom optimala resurser är inte självskrivet framgångsrik. Alla organisationer kan behöva hjälp med att bygga ett hållbart och effektivt team.

För något år sedan presenterades undersökningar som Google hade genomfört kring hur man skapar effektiva arbetsgrupper och lösningen beskrevs vara vad man kallade ”snälla” team, med en hög grad av psykologisk trygghet. Detta går hand i hand med teorin The Five Dysfunctions of a Team, där avsaknad av trygghet och tillit i arbetsgruppen föreslås vara den mest fundamentala svårigheten. Om man inte är trygg i sin grupp, blir det heller inte möjligt att öppet diskutera frågor, vilket påverkar ens engagemang och åtagande. Och utan åtagande, går det heller inte att hålla varandra ansvariga för olika arbetsuppgifter, vilket leder till att måluppfyllelser och resultat i sin tur uppfattas som oviktiga. Att arbeta med den psykologiska tryggheten är ett bra sätt att göra gruppen både hållbar och effektiv.

Här kan man läsa mer om vad kintsukuroi kan göra för ditt företag.

Karolina Isberg, leg. psykolog

Att gå i parterapi

De flesta par som söker terapi är i någon form av kris. Det kan handla om ett svek i relationen, en oro för en ny livssituation som man inte vet hur man ska tackla tillsammans eller en upplevelse av att man växer ifrån varandra och alltmer lever parallella liv än ett gemensamt.

När jag arbetar med par börjar vi som regel i nuläget, särskilt om något dramatiskt eller emotionellt precis har hänt. Först efter det arbetar vi oss bakåt för att prata om relationens historia, hur man möttes och vad som har skett sedan dess. Vi identifierar kommunikationsmönster och vanliga missförstånd tillsammans. Slutligen arbetar vi oss mot framtiden och hur den nya kunskapen om situationen och varandra påverkar tillvaron tillsammans.

Vi pratar om sårbarhet och emotionell tillgänglighet. Framför allt tycker jag att parterapi handlar om att hitta ett sätt att tillsammans diskutera det som är svårt, men också att våga visa sin sårbarhet inför varandra. Ingen parterapi i världen kan garantera att nya kriser inte kommer, men det går att rusta sig inför framtiden genom att bli bättre på att kommunicera de komplicerade känslorna utan att attackera eller bli försvarsinställd. Och på det sättet växer den emotionella närheten i relationen.

Karolina Isberg, leg. psykolog

Kärnstark, men naggad i kanten

Han hette Blaise Pascal och han applicerade en, vad han kallade, statistisk teori på gudstro. Han menade att om Gud kan vi inte veta någonting, men att det bästa ändå är att tro på Gud. Om det visar sig att Gud finns, blir vi frälsta, om det visar sig att Gud inte finns, har vi ändå inte förlorat något. Enligt Pascal är det en win-win!

Vid första intrycket tycker jag att det här är en galen teori, eftersom man bygger sin livsåskådning på ett antagande som man inte nödvändigtvis själv tror på. Det känns helt enkelt ganska omodernt. Men sedan funderar jag vidare och inser att det finns ganska många sådana här situationer som vi tror att vi navigerar genom att undvika något vi tror ska bli emotionellt smärtsamt. Men ofta visar det sig att vi redan upplever det som besvärligt, så att exponera sig för situationen gör inte nödvändigtvis det hela värre. Pascals vad skulle således kunna appliceras på sig själv och sin egen självbild. Om jag tror att jag är kapabel och det visar sig stämma, är ju det bra! Och om jag tror att jag är kapabel, men misslyckas, är ju den inre uppfattningen ändå en vinst. Naggad i kanten, men ändå kärnstark.

Pascal och hans teori har kanske inte vunnit genomslagskraft i så många andra sammanhang än de filosofiska, men jag undrar om vi inte har något här att använda oss av i de där stunderna i vardagen när vi helst vill ta ett kliv tillbaka för att inte känna så starkt eller riskera så mycket.  Det förefaller som att vi redan känner det där vi är rädda för att vi ska känna.

Karolina Isberg, leg. psykolog

Maj

Foto och redigering: Kintsukuroi Sweden AB –  Instagram: Jesper Waldersten @waldersten

Vi befinner oss i maj. Ljuset är här, emellanåt också värmen. För många är allting enklare, för andra skapar ljuset och våren en sorts outhärdlig press där man kanske helst inte vill att att varje mörkt hörn ska synliggöras i det obarmhärtiga solskenet. Oavsett är det en tid när allt, precis allt, ska hinnas med och även om maj som regel innehåller långhelger och trevligheter, innebär den här tiden också en ansenlig mängd stress för de allra flesta.

Till viss del kan ju det vara helt i sin ordning. Vi skyndar några veckor innan andra dagar tar vid, när det inte är fullt lika bråttom. Men åtgärder och insatser tenderar att bli akuta just i maj, som om att allting tar slut och är för sent så fort juni är här. Å andra sidan blir det viktigt att inte agera kortsiktigt utifrån en rädsla av att inte ha gjort tillräckligt. Kanske ska dåliga samveten och otillräcklighet snarare ligga som grund för en mer långsiktig plan som påbörjas nu och tar vid när augusti är här? Låta limmet torka och härda när det spruckna porslinet har fogats samman. Och motstå frestelsen att använda silvertejp.

Karolina Isberg, leg. psykolog

Att stå öga mot öga med sin skörhet

Jag föll handlöst för det japanska uttrycket Kintsukuroi, när jag sprang på det för ett par år sedan. Världen är full av oöversättningsbara ord, som beskriver ett begrepp som är så tätt förbundet med en viss kultur att det inte finns ett motsvarande ord i andra språk. Svenskans lagom, brukar betraktas som ett sådant. Eller smultronställe. Att japanskan har ganska många sådana beror på den gamla haiku-traditionen, när dikter skulle skrivas på ett begränsat antal stavelser samtidigt som den skulle innehålla en natur- eller årstidsreferens. Komorebi är därför ett sådant ord. Det beskriver solstrålarna som silas genom bladverket på ett träd. När jag började sätta samman min hemsida för ett år sedan blev Kintsukuroi ett bra val. Och sedan jag själv har fått upp ögonen för begreppet, har jag också sett det nämnas i flera olika sammanhang.

Och bortsett från att det är lite svårt att säga och kanske ännu svårare att stava till, tycker jag att det känns mer och mer rätt. Oavsett var mina uppdrag utspelar sig, är begreppet möjligt att applicera. Det går ju inte av sig självt förstås, utan alla inblandade arbetar hårt, men som bild beträffat känns det hoppfullt. Idén om att våra trasigheter går att laga och att vi blir vackrare efteråt är fantastisk, men det bygger ändå på att vi på allvar tycker att trasighet hör tillvaron till. Att vi i grunden inte tänker oss ett livspann utan minsta skrubbsår eller att det som är och har varit trasigt är mindre värt och gör oss till dåliga människor. Det bygger också på att vi vågar stå öga mot öga med vår skörhet och otillräcklighet och inte använda guldet till att skyla skavankerna, utan att med mod och precision sätta samman skärvorna till en ny hållbarhet.

Modet att kasta sig ut och modet att klättra ner igen

Den här filmen visades på svt för ett knappt år sedan. Nu har den dykt upp textad i andra sammanhang och jag fick tillfälle att se den igen. Den handlar om ett 10 meter högt hopptorn och en rad olika människor som tillsammans eller var för sig klättrar upp och tar sats.  Några kastar sig ut utan att blinka. Andra velar, tänker, tvekar och stoppar sig själva i sista sekunden. Och några vänder också ner igen. Det är en fråga om mod, tänker jag. Mod att hoppa, mod att tveka och mod att vända. För en del människor är det enklare att trotsa rädslan och ta steget ut, än att hantera känslan av misslyckande och klättra ner. För andra är det tvärtom. Och kanske behöver vi öva på bägge delar.

För tillvaron är fylld av emotionella hopptorn och varje dag innehåller situationer där vi känner rädsla och därför tvekar eller tampas med en känsla av misslyckande om vi backar tillbaka ett steg. Ibland är det tid att hoppa och ibland är det tid att klättra ner. Frågan är kanske snarare när man gör vad. Ibland är frihetskänslan oslagbar under de få sekunder som vi är i luften och allting känns enkelt, men där vi tenderar att glömma bort vilket hårt arbete det vara att ta sig dit. Ibland är hoppandet bara dumdristigt och kortsiktigt och vi kanske behöver klättra ner och förbereda oss bättre inför nästa försök från 10-meterssvikten.

Karolina Isberg, leg. psykolog

Övergångarna – om fokus och vemod

I arbete med skola och förskola diskuteras ofta övergångar och hur eleverna och deras lärare hanterar dessa. Det gäller övergångarna mellan olika ämnen, aktiviteter eller mellan helg och vecka. Det finns människor som har extremt besvärligt med det skifte av fokus som krävs för att gå från en aktivitet till en annan, särskilt när man är uppslukad av det som man för stunden ägnar sig åt. Vad vi inte så ofta talar om att vi är ganska många människor som sliter med dessa övergångar. Kanske inte endast i termer av koncentration eller fokus, utan också rent emotionellt. De flesta har nu tagit sig in i vardagslunken efter ett mer eller mindre långt jullov, men visst kan de där första dagarna vara ganska besvärliga när man helst vill stanna hemma i tjocksockorna och dricka sitt förmiddagskaffe vid vilken tid som än behagar. För att inte säga de första dagarna på en lång ledighet, när rastlösheten fortfarande river och även om längtan efter ledighet var stor, känns det som att man inte har ro att ta sig an den.

Kanske kan ett perspektiv på övergångar vara just vemod. Vemodet att julen är över, en lyckad arbetsperiod eller en fantastisk resa som på just det här sättet aldrig kommer åter igen. Varje övergång innebär en insikt om tillvarons förgänglighet och det kan ta lite tid att ta sig igenom den emotionella skörheten och hitta en ny robusthet. För efter ett tag är den nya vardagen på plats och det som var blir mer av ett vackert minne och inte längre lika vemodigt, eftersom det vi har framför oss är lika mycket värt.

Karolina Isberg, leg psykolog