Att gå i parterapi

De flesta par som söker terapi är i någon form av kris. Det kan handla om ett svek i relationen, en oro för en ny livssituation som man inte vet hur man ska tackla tillsammans eller en upplevelse av att man växer ifrån varandra och alltmer lever parallella liv än ett gemensamt.

När jag arbetar med par börjar vi som regel i nuläget, särskilt om något dramatiskt eller emotionellt precis har hänt. Först efter det arbetar vi oss bakåt för att prata om relationens historia, hur man möttes och vad som har skett sedan dess. Vi identifierar kommunikationsmönster och vanliga missförstånd tillsammans. Slutligen arbetar vi oss mot framtiden och hur den nya kunskapen om situationen och varandra påverkar tillvaron tillsammans.

Vi pratar om sårbarhet och emotionell tillgänglighet. Framför allt tycker jag att parterapi handlar om att hitta ett sätt att tillsammans diskutera det som är svårt, men också att våga visa sin sårbarhet inför varandra. Ingen parterapi i världen kan garantera att nya kriser inte kommer, men det går att rusta sig inför framtiden genom att bli bättre på att kommunicera de komplicerade känslorna utan att attackera eller bli försvarsinställd. Och på det sättet växer den emotionella närheten i relationen.

Karolina Isberg, leg. psykolog

Kärnstark, men naggad i kanten

Han hette Blaise Pascal och han applicerade en, vad han kallade, statistisk teori på gudstro. Han menade att om Gud kan vi inte veta någonting, men att det bästa ändå är att tro på Gud. Om det visar sig att Gud finns, blir vi frälsta, om det visar sig att Gud inte finns, har vi ändå inte förlorat något. Enligt Pascal är det en win-win!

Vid första intrycket tycker jag att det här är en galen teori, eftersom man bygger sin livsåskådning på ett antagande som man inte nödvändigtvis själv tror på. Det känns helt enkelt ganska omodernt. Men sedan funderar jag vidare och inser att det finns ganska många sådana här situationer som vi tror att vi navigerar genom att undvika något vi tror ska bli emotionellt smärtsamt. Men ofta visar det sig att vi redan upplever det som besvärligt, så att exponera sig för situationen gör inte nödvändigtvis det hela värre. Pascals vad skulle således kunna appliceras på sig själv och sin egen självbild. Om jag tror att jag är kapabel och det visar sig stämma, är ju det bra! Och om jag tror att jag är kapabel, men misslyckas, är ju den inre uppfattningen ändå en vinst. Naggad i kanten, men ändå kärnstark.

Pascal och hans teori har kanske inte vunnit genomslagskraft i så många andra sammanhang än de filosofiska, men jag undrar om vi inte har något här att använda oss av i de där stunderna i vardagen när vi helst vill ta ett kliv tillbaka för att inte känna så starkt eller riskera så mycket.  Det förefaller som att vi redan känner det där vi är rädda för att vi ska känna.

Karolina Isberg, leg. psykolog

Maj

Foto och redigering: Kintsukuroi Sweden AB –  Instagram: Jesper Waldersten @waldersten

Vi befinner oss i maj. Ljuset är här, emellanåt också värmen. För många är allting enklare, för andra skapar ljuset och våren en sorts outhärdlig press där man kanske helst inte vill att att varje mörkt hörn ska synliggöras i det obarmhärtiga solskenet. Oavsett är det en tid när allt, precis allt, ska hinnas med och även om maj som regel innehåller långhelger och trevligheter, innebär den här tiden också en ansenlig mängd stress för de allra flesta.

Till viss del kan ju det vara helt i sin ordning. Vi skyndar några veckor innan andra dagar tar vid, när det inte är fullt lika bråttom. Men åtgärder och insatser tenderar att bli akuta just i maj, som om att allting tar slut och är för sent så fort juni är här. Å andra sidan blir det viktigt att inte agera kortsiktigt utifrån en rädsla av att inte ha gjort tillräckligt. Kanske ska dåliga samveten och otillräcklighet snarare ligga som grund för en mer långsiktig plan som påbörjas nu och tar vid när augusti är här? Låta limmet torka och härda när det spruckna porslinet har fogats samman. Och motstå frestelsen att använda silvertejp.

Karolina Isberg, leg. psykolog

Att stå öga mot öga med sin skörhet

Jag föll handlöst för det japanska uttrycket Kintsukuroi, när jag sprang på det för ett par år sedan. Världen är full av oöversättningsbara ord, som beskriver ett begrepp som är så tätt förbundet med en viss kultur att det inte finns ett motsvarande ord i andra språk. Svenskans lagom, brukar betraktas som ett sådant. Eller smultronställe. Att japanskan har ganska många sådana beror på den gamla haiku-traditionen, när dikter skulle skrivas på ett begränsat antal stavelser samtidigt som den skulle innehålla en natur- eller årstidsreferens. Komorebi är därför ett sådant ord. Det beskriver solstrålarna som silas genom bladverket på ett träd. När jag började sätta samman min hemsida för ett år sedan blev Kintsukuroi ett bra val. Och sedan jag själv har fått upp ögonen för begreppet, har jag också sett det nämnas i flera olika sammanhang.

Och bortsett från att det är lite svårt att säga och kanske ännu svårare att stava till, tycker jag att det känns mer och mer rätt. Oavsett var mina uppdrag utspelar sig, är begreppet möjligt att applicera. Det går ju inte av sig självt förstås, utan alla inblandade arbetar hårt, men som bild beträffat känns det hoppfullt. Idén om att våra trasigheter går att laga och att vi blir vackrare efteråt är fantastisk, men det bygger ändå på att vi på allvar tycker att trasighet hör tillvaron till. Att vi i grunden inte tänker oss ett livspann utan minsta skrubbsår eller att det som är och har varit trasigt är mindre värt och gör oss till dåliga människor. Det bygger också på att vi vågar stå öga mot öga med vår skörhet och otillräcklighet och inte använda guldet till att skyla skavankerna, utan att med mod och precision sätta samman skärvorna till en ny hållbarhet.

Modet att kasta sig ut och modet att klättra ner igen

Den här filmen visades på svt för ett knappt år sedan. Nu har den dykt upp textad i andra sammanhang och jag fick tillfälle att se den igen. Den handlar om ett 10 meter högt hopptorn och en rad olika människor som tillsammans eller var för sig klättrar upp och tar sats.  Några kastar sig ut utan att blinka. Andra velar, tänker, tvekar och stoppar sig själva i sista sekunden. Och några vänder också ner igen. Det är en fråga om mod, tänker jag. Mod att hoppa, mod att tveka och mod att vända. För en del människor är det enklare att trotsa rädslan och ta steget ut, än att hantera känslan av misslyckande och klättra ner. För andra är det tvärtom. Och kanske behöver vi öva på bägge delar.

För tillvaron är fylld av emotionella hopptorn och varje dag innehåller situationer där vi känner rädsla och därför tvekar eller tampas med en känsla av misslyckande om vi backar tillbaka ett steg. Ibland är det tid att hoppa och ibland är det tid att klättra ner. Frågan är kanske snarare när man gör vad. Ibland är frihetskänslan oslagbar under de få sekunder som vi är i luften och allting känns enkelt, men där vi tenderar att glömma bort vilket hårt arbete det vara att ta sig dit. Ibland är hoppandet bara dumdristigt och kortsiktigt och vi kanske behöver klättra ner och förbereda oss bättre inför nästa försök från 10-meterssvikten.

Karolina Isberg, leg. psykolog

Övergångarna – om fokus och vemod

I arbete med skola och förskola diskuteras ofta övergångar och hur eleverna och deras lärare hanterar dessa. Det gäller övergångarna mellan olika ämnen, aktiviteter eller mellan helg och vecka. Det finns människor som har extremt besvärligt med det skifte av fokus som krävs för att gå från en aktivitet till en annan, särskilt när man är uppslukad av det som man för stunden ägnar sig åt. Vad vi inte så ofta talar om att vi är ganska många människor som sliter med dessa övergångar. Kanske inte endast i termer av koncentration eller fokus, utan också rent emotionellt. De flesta har nu tagit sig in i vardagslunken efter ett mer eller mindre långt jullov, men visst kan de där första dagarna vara ganska besvärliga när man helst vill stanna hemma i tjocksockorna och dricka sitt förmiddagskaffe vid vilken tid som än behagar. För att inte säga de första dagarna på en lång ledighet, när rastlösheten fortfarande river och även om längtan efter ledighet var stor, känns det som att man inte har ro att ta sig an den.

Kanske kan ett perspektiv på övergångar vara just vemod. Vemodet att julen är över, en lyckad arbetsperiod eller en fantastisk resa som på just det här sättet aldrig kommer åter igen. Varje övergång innebär en insikt om tillvarons förgänglighet och det kan ta lite tid att ta sig igenom den emotionella skörheten och hitta en ny robusthet. För efter ett tag är den nya vardagen på plats och det som var blir mer av ett vackert minne och inte längre lika vemodigt, eftersom det vi har framför oss är lika mycket värt.

Karolina Isberg, leg psykolog

Om att laga det trasiga med guld

 

Kintsukuroi betyder att laga med guld och är ett japanskt begrepp för den gamla traditionen att laga trasigt porslin med guld eller silver. Man ansåg också att det lagade porslinet då blev ännu vackrare än sitt original. Som jag har skrivit i en introduktion på hemsidan, tänker jag detsamma kring människor och psykologiskt behandlingsarbete. Ibland går vi sönder i tillvaron och få människor går igenom en livstid utan att att åtminstone en liten skärva i kanten lossnar. Hur vi hanterar det ser emellertid lite olika ut. För en del räcker det med att låta det värka ut medan man pratar med vänner och anhöriga och kanske finner nya meningsfulla aktiviteter. Andra behöver professionell hjälp för att inleda eller slutföra arbetet med att laga skärvan. Och istället för att betrakta psykisk smärta som ett undantag från en i övrigt lycklig tillvaro, tror jag att det är bättre att tänka på det som ett livsvillkor. Ett livsspann innehåller som regel alltsammans. Vi går sönder, vi lagar och vi är hela ett tag. Sedan kanske vi går sönder igen, på ett nytt ställe, och då får vi laga ännu en gång.

I denna video pratar en norsk psykolog om kintsukuroi. Jag fick denna video skickad till mig och det känns kul att vi är flera som tänker att den själsliga trasigheten är möjlig att laga med guld.  Och kanske kan detta vara ett perspektiv att ta med sig in i 2017?

Gott nytt år!

Karolina Isberg, leg. psykolog

Helgfrid och julglädje

 

Jag läste någonstans om en person som beskrev doften av nylackade paket som den starkaste minnesbäraren när det kommer till julen. Hon berättade hur familjen i barndomen satt tillsammans, kvällen före julafton, och lackade paket och att just det var något som hon längtade till varje år. Jag tänker att julstämning ofta handlar om sinnesintryck och att vi tenderar att glömma bort hur lite som behövs för att den ska infinna sig. Det är förmodligen skillnaden mot vardagen som blir särskilt betydelsefull, eftersom julen är en tid som gärna får vara annorlunda. Vi bakar mer, tänder fler ljus, träffar fler människor och köper blommor som under ingen annan tid på året. Vi ger bort klappar och skickar hälsningar, samtidigt som det uppstår en sorts förväntan om att allting ska maximeras för att det ska kännas som jul, när det kanske räcker det med de små skillnaderna mot den vanliga vardagen för att skapa helgstämning. Igår bakade jag pepparkakor och det är något jag brukar dra mig för att göra. Jag tycker att det tar en evinnerlig tid och mest av allt är bökigt och omständigt. Vissa år har jag hyvlat pepparkakorna från degen för att slippa kavla. Så kan man också göra. Men igår kavlade jag och tryckte ut änglar, elefanter och kameler. Och då hann jag tänka att resten kan vara detsamma. Ett par hyacinter som doftar, ett pågående pepparkaksbak och lite julmusik räcker långt för att skapa julstämning, Kanske inte så att hela släkten nöjd på julafton, men ändå tillräckligt för att få till den där skillnaden mot alla andra dagar. Skillnaden, och dofterna, som påminner oss om helgfrid och julglädje.

Karolina Isberg, leg. psykolog

Ingen kan göra allt

20160430_130237

Bild: Instagram @villfarelser

Känner ni igen den här upplevelsen av när vintermörkret sänker sig och vi bara inte orkar samarbeta längre? Eller be om hjälp. Alla strävar på med sitt, med blicken nedsänkt och tröttheten bakom ögonen. Sedan går vi hem, läser John Donne’s ”No man is an island” och undrar varför vi känner oss så ensamma. ”Ingen kan göra allt, men alla kan göra något” står det på otaliga plakat på stan, med en uppmaning om att vi måste hjälpas åt för både vårt eget samhälles och resten av världens utsatta människor. För att inte säga miljöfrågorna eller naturkatastroferna. Och skulden känns enorm, varför det är enklare att titta ner mot den halkiga trottoaren än mot en ropande omvärld, samtidigt som den egna upplevelsen av ensamhet obönhörligen slår till. Vi håller ihop. Och vi faller isär. Men vi ber helst inte om hjälp.

Det är svårt för oss självständiga nutidsmänniskor att acceptera att vi har behov och att vi behöver hjälp ibland. Vi är så duktiga på att klara oss själva, samtidigt som vi vet med oss hur mycket alla andra sliter med sitt och vill därför inte vara till besvär. Men det här förefaller skapa en sorts låsning. Jag tänker att risken blir att vi inte mäktar med omvärlden, varken den större eller den mindre, eftersom vi har fullt upp med att självständigt klara av vår egen tillvaro. Jag tror verkligen att vi måste be om hjälp för att orka hjälpa andra.

Ingen människa är en ö. Ingen kan göra allt. Håll ihop. Fall isär. Drick kaffe. Och ring en vän.

Karolina Isberg, leg. psykolog