Det är allhelgonahelg och många söker sig till kyrkogårdar eller minneslundar för att tända ljus och minnas sina närstående som inte längre finns i livet. Det är en helg när vi kan ta oss tid och utrymme att reflektera och minnas oavsett var vi befinner oss. Svenska kyrkan har gjort en fin liten film om detta under hashtagen #taenminut.

Sorg är den normala och naturliga reaktionen på en förlust. Sorg är också de både starka och motstridiga känslor som kan uppstå vid en stor förändring i tillvaron. Vanliga sorgereaktioner kan vara känslor av bedövning, ledsnad och ilska. Men det kan också innebära koncentrationssvårigheter, humörsvängningar, förändrad aptit, trötthet och energiförlust. Sorg ter sig inte lika för alla, utan varierar från person till person och tar sig olika uttryck.

Att vara ett stöd för den som sörjer, kan kännas svårt. Man brukar säga att den drabbade behöver just stöd istället för tröst. Sorg är i grunden inget problem som behöver lösas och det är inget konstigt att vara ledsen när något sorgligt händer. Däremot kan den sörjande behöva att omgivningen stannar upp och ger av sin tid och sin närvaro. Att närstående finns till hands och lyssnar räcker långt.

De allra flesta behöver ingen professionell hjälp genom ett sorgearbete. Men ibland kan det kännas som att man fastnar i sin sorg och då kan det vara bra att söka professionellt stöd.

Karolina Isberg, leg. psykolog

”In mourning it is the world which has become poor and empty; in melancholia it is the ego itself.”

Sigmund Freud

De flesta av oss har varit med om den där svårdefinierade tomheten som kommer precis när något stort har erövrats eller genomförts. Inom konsert- och scenkonstvärlden brukar man säga postproduktionsblues eller -depression. Kanske är det just en konsert som man har övat länge inför, ett projekt på arbetet som efter långa intensiva timmar äntligen är färdigt eller att komma hem från en särskilt fin resa. Tomheten, eller melankolin, är för vissa personer mer än bara uthärdlig och för andra ytterst smärtsam.

För ett antal år sedan fick jag en bok i mina händer som heter Segerns melankoli (Seierens melankoli, av Paul Otto Brunstad). Han beskriver melankolin som en existentiell reaktion och en saknad efter något som vi inte helt vet vad det är. Han menar att denna objektlösa saknad skapar en längtan efter ett tillstånd då världen upplevdes som hel och översiktlig och vi kände oss som en del av en större helhet.

Jag tror att många kan känna igen sig i en sådan upplevelse av närhet till andra människor, livet i stort, ett åtagande, naturen eller konst och musik. Och varje gång vi lämnar detta tillstånd, uppstår känslor av tomhet och melankoli.

Brunstad skriver vidare att melankolin är nära sammankopplad med insikten om tidens gång och att allting måste får ett avslut, eftersom ingenting kan pågå för alltid. Han menar emellertid att vår inre rytm ofta påverkas mer av klockan än vårt eget tempo och eftersom långsamhet betraktas som en skavank, stannar vi inte i melankolin så länge som vi behöver.

För den som står ut med melankolin, uppstår ofta en stark kreativitet. När melankolin har fått värka, finns både utrymme och energi för nya projekt, nya konserter, nya konstupplevelser och sociala sammanhang. Segerns melankoli eller postproduktionsbluesen kan vara förfärligt smärtsam medan den pågår, men det är å andra sidan en oöverträffbar upplevelse när ny kraft, kreativitet och livsglädje kommer åter.

Karolina Isberg, leg. psykolog