När språket hjälper oss att förstå det vi känner

Kintsukuroi är ett japanskt ord som brukar benämnas som oöversättningsbart. Om du ska beskriva det på andra språk, krävs en hel mening; att laga med guld. De här oöversättningsbara orden finns över hela världen och avspeglar ofta något från den kultur där språket används. På svenska brukar man prata om att smultronställe är ett sådant ord, specifikt relaterat till vår typ av natur, men kanske också vår längtan ut i ljus, natur och värme efter en lång vinter.

Den här fina filmen heter komorebi, vilket betyder solljus som filtreras genom bladverket i träden. Den handlar om två personer som sätter ord på känslor relaterade till väldigt specifika fenomen i deras omgivning. Orden gör känslorna mer begripliga och måhända också enklare att kommunicera.

Kanske finner ni era egna?

Karolina Isberg, leg. psykolog

Psykologer föreläser

Psykologer föreläser är ett initiativ som drivs av psykolog Christer Borg. Varje termin bokar han in ett antal kollegor som kommer och föreläser om något som de har fördjupat sig i eller har särskilt intresse eller erfarenhet av. Föreläsningarna riktar sig till människor utanför psykologyrket som är intresserade av psykologi och föreläsningarna rör allt från existentiella frågor till arbetsrelaterade. Föreläsningarna sker på Kvartersscenen 2Lång i Göteborg och biljetter hittar man via evenemangen.

Den 16 maj föreläser jag om Meningsfullhet och Livsmening – När livet går sönder. Här finns en länk direkt till evenemanget, för den som är intresserad.

Ur evenemangsbeskrivningen:

Karolina Isberg föreläser om meningsfullhet och livsmening. Två ord som betyder nästan samma sak, men just bara nästan. Hon är psykolog och teolog och kommer att berätta om hur psykologi och livsåskådning tillsammans säger något om vikten av mening när, eller om, livet går sönder.

Hon skriver:
”Meningsfrågorna har en tendens att leta sig in i tillvaron, vare sig vi vill det eller inte. Ibland som ett enkelt ifrågasättande om vad som känns meningsfullt i en viss situation eller förknippat med ett särskilt val. I andra fall kan det handla om vad som egentligen är meningen med livet eller om det finns någon mening överhuvudtaget.”

Meningsfullhet och ett långt liv

Det finns ett antal olika områden i världen som kallas för blå zoner. Dessa beskrivs som avgränsade områden där invånarna delar samma livsstil och miljö och där befolkningen blir ovanligt gammal. Zonerna utgörs av öar eller bergsområden som gör dem ännu mer avskilda, vilket bidrar till att man har bibehållit sin livsstil och inte har influerats nämnvärt av den västerländska livsstilen.

Man har funnit nio faktorer som är gemensamma för zonerna och kallar dessa the Power 9:

  • Motionera naturligt inom ramen för sin vardag,
  • Behov av nedvarvning
  • Aldrig äta sig mer än 80% mätt
  • Använda bönor och linser i kosten,
  • Vin och alkohol dricks måttligt och i gemenskap
  • Tillhörighet till ett trossamfund,
  • Leva nära sin familj samt
  • Upplevelse av gemenskap med några nära vänner.
  • Upplevelse av meningsfullhet, vilket i zonen som finns i Japan kallas för ikigai.

Ikigai är själva skärningspunkten mellan vad du älskar, vad du är bra på, vad världen behöver och vad du kan tjäna pengar på. Det är den inre källan till meningsfullhet i tillvaron och upplevelsen av att livet är värt det. Men det är också de andliga och faktiska omständigheter som vi lever under och som i sin tur skapar innehåll och värde i livet. Istället för att fråga en person om hur familjen mår och hur hon har det på jobbet, skulle vi kunna fråga vilken som är hennes ikigai. Kanske är detta allt vi behöver veta om en annan människa?

Karolina Isberg, leg psykolog

De eviga och oundvikliga meningsfrågorna

De tenderar att leta sig in i tillvaron, meningsfrågorna. Ibland som ett enkelt ifrågasättande om vad som känns meningsfullt i en viss situation eller förknippat med ett visst val. I andra fall är tanken större och kanske handlar om vad som egentligen är meningen med livet och ibland om det finns någon mening överhuvudtaget.

Inom livsåskådningsforskningen har man hittat ett sätt att se på livsmening, där denna är en följd av var i tillvaron man placerar sin grundtillit. En del människor placerar sin grundtillit i sig själva och sin egen kapacitet, någon annan i naturen och livets naturliga gång, ytterligare andra i gemenskapen med människor och någon annan i Gud eller i sin tro. Detta kan variera genom livet och grundtilliten kan också återfinnas i flera kategorier samtidigt. Där man har sin grundtillit återfinns också ens livsmening som bär en när tillvaron är full av svårigheter och motgångar, även om det självklart kan finnas perioder när vi saknar grundtillit.

Det är viktigt att inte låta meningsfrågorna komma i skymundan, utan låta en persons livsåskådning få den plats den behöver,  både i tillvaron i stort och i sin terapi.

Karolina Isberg, leg. psykolog

Känsla av sammanhang

Aaron Antonovsky gjorde en undersökning i början av 70-talet där han frågade en grupp kvinnor bosatta i Israel och födda i Europa, om deras upplevelse av klimakteriet. Dessa kvinnor var alla mellan 16 år och 25 år vid andra världskrigets utbrott 1939 och i formuläret fanns en fråga om huruvida de hade suttit i koncentrationsläger. Antonovsky ansåg att det var en häpnadsväckande hög andel som rapporterade en god emotionell hälsa av de kvinnor som hade suttit i och överlevt koncentrationsläger. Han frågade sig hur det kan komma sig att en del människor kan vara med om ett helvete på jorden och ändå gå ur det med en uppfattning om att tillvaron är värd det och dessutom bygga upp en ny livssituation för sig själva. Utifrån dessa forskningsresultat formulerade han sin teori Känsla av sammanhang. 

Antonovskys Känsla av sammanhang (KASAM) är en  teori som handlar om friskfaktorerKASAM beskrivs som ett förhållningssätt till tillvaron där livshändelser uppfattas som strukturerade, förutsägbara och förklarliga. Detta sammanfattas i tre komponenter som kallas begriplighethanterbarhet och meningsfullhet. Begriplighet är en fråga om att tillvaron är förutsägbar och strukturerad och att personen kan förstå det som sker. Hanterbarhet betyder att att personen har de inneboende resurserna som krävs för att hantera det som sker eller kan be om hjälp när det behövs. Meningsfullhet är, enligt Antonovsky, den mest centrala komponenten och består i en uppfattning av att ansträngningen är värd det. Meningsfullhet innefattar en vilja att begripa, organisera och förstå sin omgivning och bidrar därmed till individens motivation.

Antonovsky menar att hög KASAM, förefaller hänga samman med förutsättningar att klara av besvärliga livshändelser. Och det fina är att detta inte är ett statiskt värde i någons liv, utan något som förändras och som en person också kan arbeta med och utveckla.

Karolina Isberg, leg. psykolog


Aaron Antonovsky. Unravelling the Mystery of Health. How People Manage Stress and Stay Well. San Fransisco: Jossey Bass, 1987, s. xi-xii.

Kärnstark, men naggad i kanten

Han hette Blaise Pascal och han applicerade en, vad han kallade, statistisk teori på gudstro. Han menade att om Gud kan vi inte veta någonting, men att det bästa ändå är att tro på Gud. Om det visar sig att Gud finns, blir vi frälsta, om det visar sig att Gud inte finns, har vi ändå inte förlorat något. Enligt Pascal är det en win-win!

Vid första intrycket tycker jag att det här är en galen teori, eftersom man bygger sin livsåskådning på ett antagande som man inte nödvändigtvis själv tror på. Det känns helt enkelt ganska omodernt. Men sedan funderar jag vidare och inser att det finns ganska många sådana här situationer som vi tror att vi navigerar genom att undvika något vi tror ska bli emotionellt smärtsamt. Men ofta visar det sig att vi redan upplever det som besvärligt, så att exponera sig för situationen gör inte nödvändigtvis det hela värre. Pascals vad skulle således kunna appliceras på sig själv och sin egen självbild. Om jag tror att jag är kapabel och det visar sig stämma, är ju det bra! Och om jag tror att jag är kapabel, men misslyckas, är ju den inre uppfattningen ändå en vinst. Naggad i kanten, men ändå kärnstark.

Pascal och hans teori har kanske inte vunnit genomslagskraft i så många andra sammanhang än de filosofiska, men jag undrar om vi inte har något här att använda oss av i de där stunderna i vardagen när vi helst vill ta ett kliv tillbaka för att inte känna så starkt eller riskera så mycket.  Det förefaller som att vi redan känner det där vi är rädda för att vi ska känna.

Karolina Isberg, leg. psykolog

Att stå öga mot öga med sin skörhet

Jag föll handlöst för det japanska uttrycket Kintsukuroi, när jag sprang på det för ett par år sedan. Världen är full av oöversättningsbara ord, som beskriver ett begrepp som är så tätt förbundet med en viss kultur att det inte finns ett motsvarande ord i andra språk. Svenskans lagom, brukar betraktas som ett sådant. Eller smultronställe. Att japanskan har ganska många sådana beror på den gamla haiku-traditionen, när dikter skulle skrivas på ett begränsat antal stavelser samtidigt som den skulle innehålla en natur- eller årstidsreferens. Komorebi är därför ett sådant ord. Det beskriver solstrålarna som silas genom bladverket på ett träd. När jag började sätta samman min hemsida för ett år sedan blev Kintsukuroi ett bra val. Och sedan jag själv har fått upp ögonen för begreppet, har jag också sett det nämnas i flera olika sammanhang.

Och bortsett från att det är lite svårt att säga och kanske ännu svårare att stava till, tycker jag att det känns mer och mer rätt. Oavsett var mina uppdrag utspelar sig, är begreppet möjligt att applicera. Det går ju inte av sig självt förstås, utan alla inblandade arbetar hårt, men som bild beträffat känns det hoppfullt. Idén om att våra trasigheter går att laga och att vi blir vackrare efteråt är fantastisk, men det bygger ändå på att vi på allvar tycker att trasighet hör tillvaron till. Att vi i grunden inte tänker oss ett livspann utan minsta skrubbsår eller att det som är och har varit trasigt är mindre värt och gör oss till dåliga människor. Det bygger också på att vi vågar stå öga mot öga med vår skörhet och otillräcklighet och inte använda guldet till att skyla skavankerna, utan att med mod och precision sätta samman skärvorna till en ny hållbarhet.

Sorg och allhelgonatid

img_4110


Det är allhelgonahelg och många söker sig till kyrkogårdar eller minneslundar för att tända ljus och minnas sina närstående som inte längre finns i livet. Det är en helg när vi kan ta oss tid och utrymme att reflektera och minnas oavsett var vi befinner oss. Svenska kyrkan har gjort en fin liten film om detta under hashtagen #taenminut.

Sorg är den normala och naturliga reaktionen på en förlust. Sorg är också de både starka och motstridiga känslor som kan uppstå vid en stor förändring i tillvaron. Vanliga sorgereaktioner kan vara känslor av bedövning, ledsnad och ilska. Men det kan också innebära koncentrationssvårigheter, humörsvängningar, förändrad aptit, trötthet och energiförlust. Sorg ter sig inte lika för alla, utan varierar från person till person och tar sig olika uttryck.

Att vara ett stöd för den som sörjer, kan kännas svårt. Man brukar säga att den drabbade behöver just stöd istället för tröst. Sorg är i grunden inget problem som behöver lösas och det är inget konstigt att vara ledsen när något sorgligt händer. Däremot kan den sörjande behöva att omgivningen stannar upp och ger av sin tid och sin närvaro. Att närstående finns till hands och lyssnar räcker långt.

De allra flesta behöver ingen professionell hjälp genom ett sorgearbete. Men ibland kan det kännas som att man fastnar i sin sorg och då kan det vara bra att söka professionellt stöd.

Karolina Isberg, leg. psykolog

Postproduktionsdepression eller segerns melankoli

_mg_1695

”In mourning it is the world which has become poor and empty; in melancholia it is the ego itself.”

Sigmund Freud

De flesta av oss har varit med om den där svårdefinierade tomheten som kommer precis när något stort har erövrats eller genomförts. Inom konsert- och scenkonstvärlden brukar man säga postproduktionsblues eller -depression. Kanske är det just en konsert som man har övat länge inför, ett projekt på arbetet som efter långa intensiva timmar äntligen är färdigt eller att komma hem från en särskilt fin resa. Tomheten, eller melankolin, är för vissa personer mer än bara uthärdlig och för andra ytterst smärtsam.

För ett antal år sedan fick jag en bok i mina händer som heter Segerns melankoli (Seierens melankoli, av Paul Otto Brunstad). Han beskriver melankolin som en existentiell reaktion och en saknad efter något som vi inte helt vet vad det är. Han menar att denna objektlösa saknad skapar en längtan efter ett tillstånd då världen upplevdes som hel och översiktlig och vi kände oss som en del av en större helhet.

Jag tror att många kan känna igen sig i en sådan upplevelse av närhet till andra människor, livet i stort, ett åtagande, naturen eller konst och musik. Och varje gång vi lämnar detta tillstånd, uppstår känslor av tomhet och melankoli.

Brunstad skriver vidare att melankolin är nära sammankopplad med insikten om tidens gång och att allting måste får ett avslut, eftersom ingenting kan pågå för alltid. Han menar emellertid att vår inre rytm ofta påverkas mer av klockan än vårt eget tempo och eftersom långsamhet betraktas som en skavank, stannar vi inte i melankolin så länge som vi behöver.

För den som står ut med melankolin, uppstår ofta en stark kreativitet. När melankolin har fått värka, finns både utrymme och energi för nya projekt, nya konserter, nya konstupplevelser och sociala sammanhang. Segerns melankoli eller postproduktionsbluesen kan vara förfärligt smärtsam medan den pågår, men det är å andra sidan en oöverträffbar upplevelse när ny kraft, kreativitet och livsglädje kommer åter.

Karolina Isberg, leg. psykolog