Två månader utan sol

_mg_1645Hösten har precis anlänt och vi blickar fram emot vintern, somliga med bävan. Det har varit en ovanligt solig sensommar och höst, men det är också ett faktum att många bekymrar sig för den tid som ska komma. Det finns ett omdiskuterat fenomen som kallas årstidsbunden depression och somliga upplever både orkeslöshet och nedstämdhet under vintern. Jag har tänkt att detta inte bara har med bristen på ljus att göra, utan också med stress och trötthet. Slutet av året är ofta förknippat med bokslut, inlämningar, tentor, examensarbeten, betygsättning och släktkalasångest. Och under ett antal års arbete i den privata sektorn i Singapore, där dygnet har lika mycket ljus som mörker året om, upplevde jag att människors emotionella belastning följde precis samma toppar och dalar i kalenderåret som det jag tidigare hade sett i Sverige. Kanske är inte den upplevda nedstämdheten så kopplad till bristen på ljus som vi i allmänhet tycks tro?

Igår kom jag över en artikel om en studie gjord i Tromsø, Nordnorge, där solen försvinner helt under två månader varje år. Det är bara en enda studie och det behövs mycket mer forskning för att dra några större slutsatser om resultatet. Studien beskriver att fenomenet årstidsbunden nedstämdhet är betydligt lägre i Nordnorge än det potentiellt borde vara i relation till bristen på dagsljus under vinterhalvåret. I artikeln diskuteras en hypotes om att detta har med mindset att göra och att själva inställningen till vintern påverkar måendet under vintern. Upplevelsen av att vintern inte begränsar oss och det vi tycker om att göra tillsammans med möjligheten att anpassa oss till rådande förutsättningar utgör bland annat det mindset som, enligt studien, förefaller vara hjälpsamt.

Förutom att jag känner en stark motvilja mot alla lösningar som innebär att man ska tänka positivt, är det något med detta resonemang som ändå tilltalar mig. Jag tror verkligen på att förmågan att anpassa sig till omständigheterna samt att hitta vägar som minskar begränsningar är gynnsamma.  Men jag vet också att det inte är helt lätt när det blir mörkt klockan fyra och det känns långt mer lockande att lägga sig i soffan efter jobbet än att ta sig ut och göra något…

Karolina Isberg, leg. psykolog

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *