Jag har börjat tänka att även hösten har sina oxveckor. De där veckorna vi vanligen sliter oss igenom i januari och februari, när adventsstjärnorna är nedmonterade men inget dagsljus är tillbaka. En bekant till mig, som numera är pensionerad från sitt arbete som lärare, säger att de veckorna var årets bästa. Då fick man så mycket gjort i skolan utan att projekt, teman och regentlängder avbröts av lov- och helgdagar. Jag tycker att det är ett ganska bra perspektiv. Ibland kan det vara skönt, om än arbetsamt, med ett stycke obruten tid för att genomföra någonting ordentligt. Och så har det varit den senaste tiden, måhända förstärkt av att vi lever i en pågående pandemi. Nu kan dessa höstens oxveckor få läggas till handlingarna, när vi kliver in i allhelgonatiden. Kanske har en del fått möjlighet till ett höstlov och om inte annat kan den kommande helgen bli en påminnelse om att ta en paus. För allhelgonahelgen är ett bra tillfälle att i saknaden över de som vi inte längre har ibland oss, få minnas dem tillsammans med de människor som vi fortfarande har.
I den podcast som jag har tillsammans med en kollega, pratar vi i detta avsnitt om tröst. Det kan man längta efter emellanåt, både för att det har hänt något besvärligt eller för att livet känns tungt. Och kanske är längtan efter tröst något som är särskilt närvarande i allhelgonatid.
Karolina Isberg, leg. psykolog
