Allhelgonatid

Jag har börjat tänka att även hösten har sina oxveckor. De där veckorna vi vanligen sliter oss igenom i januari och februari, när adventsstjärnorna är nedmonterade men inget dagsljus är tillbaka. En bekant till mig, som numera är pensionerad från sitt arbete som lärare, säger att de veckorna var årets bästa. Då fick man så mycket gjort i skolan utan att projekt, teman och regentlängder avbröts av lov- och helgdagar. Jag tycker att det är ett ganska bra perspektiv. Ibland kan det vara skönt, om än arbetsamt, med ett stycke obruten tid för att genomföra någonting ordentligt. Och så har det varit den senaste tiden, måhända förstärkt av att vi lever i en pågående pandemi. Nu kan dessa höstens oxveckor få läggas till handlingarna, när vi kliver in i allhelgonatiden. Kanske har en del fått möjlighet till ett höstlov och om inte annat kan den kommande helgen bli en påminnelse om att ta en paus. För allhelgonahelgen är ett bra tillfälle att i saknaden över de som vi inte längre har ibland oss, få minnas dem tillsammans med de människor som vi fortfarande har.

I den podcast som jag har tillsammans med en kollega, pratar vi i detta avsnitt om tröst. Det kan man längta efter emellanåt, både för att det har hänt något besvärligt eller för att livet känns tungt. Och kanske är längtan efter tröst något som är särskilt närvarande i allhelgonatid.

Karolina Isberg, leg. psykolog

Släntrandets lov

För den som är intresserad av gränslandet mellan psykologi och religiösa frågor, gör jag och min kollega Camilla von Below podcasten Psykologer läser Bibeln. Bibeln innehåller många berättelser om hur det är att vara människa och vi startade podcasten med avsikten att resonera om bibeltexter utifrån en psykologisk horisont. 

“Det finns en tid för allt som sker under himlen”, läser vi i Predikaren. Behaglig tanke, men stämmer det? I det tjugofjärde avsnittet tar sig Psykologer läser Bibeln an temat långsamhet. Vad är det och hur känns det? Är det mest trist eller rymmer det också möjligheter? Vi släntrar oss igenom dessa frågor, för att mot slutet stifta bekantskap med sengångaren Flash i Zootopia.

Avsnitt 24: Släntrandets lov – när allt har sin tid. Pred 3:1-8

När språket hjälper oss att förstå det vi känner

Kintsukuroi är ett japanskt ord som brukar benämnas som oöversättningsbart. Om du ska beskriva det på andra språk, krävs en hel mening; att laga med guld. De här oöversättningsbara orden finns över hela världen och avspeglar ofta något från den kultur där språket används. På svenska brukar man prata om att smultronställe är ett sådant ord, specifikt relaterat till vår typ av natur, men kanske också vår längtan ut i ljus, natur och värme efter en lång vinter.

Den här fina filmen heter komorebi, vilket betyder solljus som filtreras genom bladverket i träden. Den handlar om två personer som sätter ord på känslor relaterade till väldigt specifika fenomen i deras omgivning. Orden gör känslorna mer begripliga och måhända också enklare att kommunicera.

Kanske finner ni era egna?

Karolina Isberg, leg. psykolog

Psykologer föreläser

Psykologer föreläser är ett initiativ som drivs av psykolog Christer Borg. Varje termin bokar han in ett antal kollegor som kommer och föreläser om något som de har fördjupat sig i eller har särskilt intresse eller erfarenhet av. Föreläsningarna riktar sig till människor utanför psykologyrket som är intresserade av psykologi och föreläsningarna rör allt från existentiella frågor till arbetsrelaterade. Föreläsningarna sker på Kvartersscenen 2Lång i Göteborg och biljetter hittar man via evenemangen.

Den 16 maj föreläser jag om Meningsfullhet och Livsmening – När livet går sönder. Här finns en länk direkt till evenemanget, för den som är intresserad.

Ur evenemangsbeskrivningen:

Karolina Isberg föreläser om meningsfullhet och livsmening. Två ord som betyder nästan samma sak, men just bara nästan. Hon är psykolog och teolog och kommer att berätta om hur psykologi och livsåskådning tillsammans säger något om vikten av mening när, eller om, livet går sönder.

Hon skriver:
”Meningsfrågorna har en tendens att leta sig in i tillvaron, vare sig vi vill det eller inte. Ibland som ett enkelt ifrågasättande om vad som känns meningsfullt i en viss situation eller förknippat med ett särskilt val. I andra fall kan det handla om vad som egentligen är meningen med livet eller om det finns någon mening överhuvudtaget.”

Meningsfullhet och ett långt liv

Det finns ett antal olika områden i världen som kallas för blå zoner. Dessa beskrivs som avgränsade områden där invånarna delar samma livsstil och miljö och där befolkningen blir ovanligt gammal. Zonerna utgörs av öar eller bergsområden som gör dem ännu mer avskilda, vilket bidrar till att man har bibehållit sin livsstil och inte har influerats nämnvärt av den västerländska livsstilen.

Man har funnit nio faktorer som är gemensamma för zonerna och kallar dessa the Power 9:

  • Motionera naturligt inom ramen för sin vardag,
  • Behov av nedvarvning
  • Aldrig äta sig mer än 80% mätt
  • Använda bönor och linser i kosten,
  • Vin och alkohol dricks måttligt och i gemenskap
  • Tillhörighet till ett trossamfund,
  • Leva nära sin familj samt
  • Upplevelse av gemenskap med några nära vänner.
  • Upplevelse av meningsfullhet, vilket i zonen som finns i Japan kallas för ikigai.

Ikigai är själva skärningspunkten mellan vad du älskar, vad du är bra på, vad världen behöver och vad du kan tjäna pengar på. Det är den inre källan till meningsfullhet i tillvaron och upplevelsen av att livet är värt det. Men det är också de andliga och faktiska omständigheter som vi lever under och som i sin tur skapar innehåll och värde i livet. Istället för att fråga en person om hur familjen mår och hur hon har det på jobbet, skulle vi kunna fråga vilken som är hennes ikigai. Kanske är detta allt vi behöver veta om en annan människa?

Karolina Isberg, leg psykolog

De eviga och oundvikliga meningsfrågorna

De tenderar att leta sig in i tillvaron, meningsfrågorna. Ibland som ett enkelt ifrågasättande om vad som känns meningsfullt i en viss situation eller förknippat med ett visst val. I andra fall är tanken större och kanske handlar om vad som egentligen är meningen med livet och ibland om det finns någon mening överhuvudtaget.

Inom livsåskådningsforskningen har man hittat ett sätt att se på livsmening, där denna är en följd av var i tillvaron man placerar sin grundtillit. En del människor placerar sin grundtillit i sig själva och sin egen kapacitet, någon annan i naturen och livets naturliga gång, ytterligare andra i gemenskapen med människor och någon annan i Gud eller i sin tro. Detta kan variera genom livet och grundtilliten kan också återfinnas i flera kategorier samtidigt. Där man har sin grundtillit återfinns också ens livsmening som bär en när tillvaron är full av svårigheter och motgångar, även om det självklart kan finnas perioder när vi saknar grundtillit.

Det är viktigt att inte låta meningsfrågorna komma i skymundan, utan låta en persons livsåskådning få den plats den behöver,  både i tillvaron i stort och i sin terapi.

Karolina Isberg, leg. psykolog

Känsla av sammanhang

Aaron Antonovsky gjorde en undersökning i början av 70-talet där han frågade en grupp kvinnor bosatta i Israel och födda i Europa, om deras upplevelse av klimakteriet. Dessa kvinnor var alla mellan 16 år och 25 år vid andra världskrigets utbrott 1939 och i formuläret fanns en fråga om huruvida de hade suttit i koncentrationsläger. Antonovsky ansåg att det var en häpnadsväckande hög andel som rapporterade en god emotionell hälsa av de kvinnor som hade suttit i och överlevt koncentrationsläger. Han frågade sig hur det kan komma sig att en del människor kan vara med om ett helvete på jorden och ändå gå ur det med en uppfattning om att tillvaron är värd det och dessutom bygga upp en ny livssituation för sig själva. Utifrån dessa forskningsresultat formulerade han sin teori Känsla av sammanhang. 

Antonovskys Känsla av sammanhang (KASAM) är en  teori som handlar om friskfaktorerKASAM beskrivs som ett förhållningssätt till tillvaron där livshändelser uppfattas som strukturerade, förutsägbara och förklarliga. Detta sammanfattas i tre komponenter som kallas begriplighethanterbarhet och meningsfullhet. Begriplighet är en fråga om att tillvaron är förutsägbar och strukturerad och att personen kan förstå det som sker. Hanterbarhet betyder att att personen har de inneboende resurserna som krävs för att hantera det som sker eller kan be om hjälp när det behövs. Meningsfullhet är, enligt Antonovsky, den mest centrala komponenten och består i en uppfattning av att ansträngningen är värd det. Meningsfullhet innefattar en vilja att begripa, organisera och förstå sin omgivning och bidrar därmed till individens motivation.

Antonovsky menar att hög KASAM, förefaller hänga samman med förutsättningar att klara av besvärliga livshändelser. Och det fina är att detta inte är ett statiskt värde i någons liv, utan något som förändras och som en person också kan arbeta med och utveckla.

Karolina Isberg, leg. psykolog


Aaron Antonovsky. Unravelling the Mystery of Health. How People Manage Stress and Stay Well. San Fransisco: Jossey Bass, 1987, s. xi-xii.

Kärnstark, men naggad i kanten

Han hette Blaise Pascal och han applicerade en, vad han kallade, statistisk teori på gudstro. Han menade att om Gud kan vi inte veta någonting, men att det bästa ändå är att tro på Gud. Om det visar sig att Gud finns, blir vi frälsta, om det visar sig att Gud inte finns, har vi ändå inte förlorat något. Enligt Pascal är det en win-win!

Vid första intrycket tycker jag att det här är en galen teori, eftersom man bygger sin livsåskådning på ett antagande som man inte nödvändigtvis själv tror på. Det känns helt enkelt ganska omodernt. Men sedan funderar jag vidare och inser att det finns ganska många sådana här situationer som vi tror att vi navigerar genom att undvika något vi tror ska bli emotionellt smärtsamt. Men ofta visar det sig att vi redan upplever det som besvärligt, så att exponera sig för situationen gör inte nödvändigtvis det hela värre. Pascals vad skulle således kunna appliceras på sig själv och sin egen självbild. Om jag tror att jag är kapabel och det visar sig stämma, är ju det bra! Och om jag tror att jag är kapabel, men misslyckas, är ju den inre uppfattningen ändå en vinst. Naggad i kanten, men ändå kärnstark.

Pascal och hans teori har kanske inte vunnit genomslagskraft i så många andra sammanhang än de filosofiska, men jag undrar om vi inte har något här att använda oss av i de där stunderna i vardagen när vi helst vill ta ett kliv tillbaka för att inte känna så starkt eller riskera så mycket.  Det förefaller som att vi redan känner det där vi är rädda för att vi ska känna.

Karolina Isberg, leg. psykolog

Att stå öga mot öga med sin skörhet

Jag föll handlöst för det japanska uttrycket Kintsukuroi, när jag sprang på det för ett par år sedan. Världen är full av oöversättningsbara ord, som beskriver ett begrepp som är så tätt förbundet med en viss kultur att det inte finns ett motsvarande ord i andra språk. Svenskans lagom, brukar betraktas som ett sådant. Eller smultronställe. Att japanskan har ganska många sådana beror på den gamla haiku-traditionen, när dikter skulle skrivas på ett begränsat antal stavelser samtidigt som den skulle innehålla en natur- eller årstidsreferens. Komorebi är därför ett sådant ord. Det beskriver solstrålarna som silas genom bladverket på ett träd. När jag började sätta samman min hemsida för ett år sedan blev Kintsukuroi ett bra val. Och sedan jag själv har fått upp ögonen för begreppet, har jag också sett det nämnas i flera olika sammanhang.

Och bortsett från att det är lite svårt att säga och kanske ännu svårare att stava till, tycker jag att det känns mer och mer rätt. Oavsett var mina uppdrag utspelar sig, är begreppet möjligt att applicera. Det går ju inte av sig självt förstås, utan alla inblandade arbetar hårt, men som bild beträffat känns det hoppfullt. Idén om att våra trasigheter går att laga och att vi blir vackrare efteråt är fantastisk, men det bygger ändå på att vi på allvar tycker att trasighet hör tillvaron till. Att vi i grunden inte tänker oss ett livspann utan minsta skrubbsår eller att det som är och har varit trasigt är mindre värt och gör oss till dåliga människor. Det bygger också på att vi vågar stå öga mot öga med vår skörhet och otillräcklighet och inte använda guldet till att skyla skavankerna, utan att med mod och precision sätta samman skärvorna till en ny hållbarhet.