Bild: Instagram @villfarelser

Känner ni igen den här upplevelsen av när vintermörkret sänker sig och vi bara inte orkar samarbeta längre? Eller be om hjälp. Alla strävar på med sitt, med blicken nedsänkt och tröttheten bakom ögonen. Sedan går vi hem, läser John Donne’s ”No man is an island” och undrar varför vi känner oss så ensamma. ”Ingen kan göra allt, men alla kan göra något” står det på otaliga plakat på stan, med en uppmaning om att vi måste hjälpas åt för både vårt eget samhälles och resten av världens utsatta människor. För att inte säga miljöfrågorna eller naturkatastroferna. Och skulden känns enorm, varför det är enklare att titta ner mot den halkiga trottoaren än mot en ropande omvärld, samtidigt som den egna upplevelsen av ensamhet obönhörligen slår till. Vi håller ihop. Och vi faller isär. Men vi ber helst inte om hjälp.

Det är svårt för oss självständiga nutidsmänniskor att acceptera att vi har behov och att vi behöver hjälp ibland. Vi är så duktiga på att klara oss själva, samtidigt som vi vet med oss hur mycket alla andra sliter med sitt och vill därför inte vara till besvär. Men det här förefaller skapa en sorts låsning. Jag tänker att risken blir att vi inte mäktar med omvärlden, varken den större eller den mindre, eftersom vi har fullt upp med att självständigt klara av vår egen tillvaro. Jag tror verkligen att vi måste be om hjälp för att orka hjälpa andra.

Ingen människa är en ö. Ingen kan göra allt. Håll ihop. Fall isär. Drick kaffe. Och ring en vän.

Karolina Isberg, leg. psykolog