För några veckor sedan såg jag Sully, som är en spelfilm om den pilot som, efter att fåglar har flugit in i motorerna, nödlandar ett flygplan på Hudsonfloden i New York. Samtliga överlever och han firas som en hjälte tills försäkringsbolaget börjar utreda huruvida det var en nödvändig nödlandning. Planet var obrukbart och någon måste stå för kostnaderna. Filmen (mer än hur det  verkar ha gått till i verkligheten) handlar om just den utredningsprocessen och det är tydligt att det faktum att ingen förolyckades inte hjälper den som ändå blir ifrågasatt under, eller strax efter, en krissituation.

Jag sprang på den här artikeln under helgen. Jag är inte säker på att ordet snäll hör hemma i sammanhangen, men det är förmodligen bara semantik. De bästa och mest effektiva teamen kommer alltid vara de som känner sig trygga på arbetet och i sin arbetsgrupp. De som inte behöver gruva sig inför nästa team-möte och de som vet att det är okej att visa sig osäker och be om hjälp när det behövs. Grupper där man kan släppa in sina kollegor i arbetet, eftersom man inte behöver oroa sig för att bli förminskad. Det är först i en sådan trygg kontext som vår kompetens kommer till sin rätt. Inom psykologin brukar man prata om hållande faktorer och varje yrkesgrupp behöver ett ramverk, ett forum och en chef som hjälper till att värna om precis det här utrymmet där det går att diskutera och reflektera för att på sikt utvecklas.

I filmen om Sully fick han själv slåss för det som till slut avgjorde huruvida hans handlande var berättigat. Och ensamheten som han upplever under dessa dagar står utan proportion till hur bra det ändå gick att landa ett flygplan på Hudsonfloden. För att klara kriser behöver man förstås träning och kunskap. Men för att stå ut med att bli så ifrågasatt efteråt, behöver man ett tryggt och hållande team.

Karolina Isberg, leg. psykolog