Semestern har börjat för de allra flesta och jag tycker att man varje år slås av att vi vilar på så olika sätt. En del vill ha lugna veckor utan bestämda planer, medan andra gillar att styra upp aktiviteter. Någon vandrar över fjällvidderna och vill bli trött i kroppen så att huvudet får vila (jag tror det kallas för svemester) och någon annan vill helt byta miljö. När den ene helst tillbringar semestern på ett och samma ställe, färdas den andre med tåg genom Sverige och Europa. Det är förstås att privilegium att kunna välja, men kanske också en konst att komma på vad man behöver.
Nu är det dags för Kintsukuroi att ta sommarledigt några veckor. Vi ses igen i augusti!
Kategori: Uncategorized
Avundfrisk
Nej, jag vet. Avundfrisk är ju inte ens ett ord. Men jag läste det på en blogg i veckan, bara sådär i förbifarten, och tänkte att det finns något friskt i att betrakta sin omgivning med lite avund emellanåt. Se att någon faktiskt uppnådde det där vasaloppsmålet, fick en orkidé att blomma om eller delade en högtidsdag med familjen. Men ibland väcks ju både bitterhet och fulavund när facebook och instagram scrollas igenom och vi alla drabbas att tro att glimtarna av lycka och perfektion är den livssituation som andra befinner sig i för jämnan. Och trots att vi vet att det sällan stämmer, finns det just där och då kanske ingen mening att ägna sin energi åt att snegla på andras framgång om den trycker en ännu längre ner i skorna. Det jag däremot menar är när känslan av uppriktig glädje och kreativitet slår till. Den som motiverar en att själv ta ett extra tag och anstränga sig lite mer. Precis just den känslan; Avundfriskan.
Karolina Isberg, leg. psykolog
Att stå öga mot öga med sin skörhet
Jag föll handlöst för det japanska uttrycket Kintsukuroi, när jag sprang på det för ett par år sedan. Världen är full av oöversättningsbara ord, som beskriver ett begrepp som är så tätt förbundet med en viss kultur att det inte finns ett motsvarande ord i andra språk. Svenskans lagom, brukar betraktas som ett sådant. Eller smultronställe. Att japanskan har ganska många sådana beror på den gamla haiku-traditionen, när dikter skulle skrivas på ett begränsat antal stavelser samtidigt som den skulle innehålla en natur- eller årstidsreferens. Komorebi är därför ett sådant ord. Det beskriver solstrålarna som silas genom bladverket på ett träd. När jag började sätta samman min hemsida för ett år sedan blev Kintsukuroi ett bra val. Och sedan jag själv har fått upp ögonen för begreppet, har jag också sett det nämnas i flera olika sammanhang.
Och bortsett från att det är lite svårt att säga och kanske ännu svårare att stava till, tycker jag att det känns mer och mer rätt. Oavsett var mina uppdrag utspelar sig, är begreppet möjligt att applicera. Det går ju inte av sig självt förstås, utan alla inblandade arbetar hårt, men som bild beträffat känns det hoppfullt. Idén om att våra trasigheter går att laga och att vi blir vackrare efteråt är fantastisk, men det bygger ändå på att vi på allvar tycker att trasighet hör tillvaron till. Att vi i grunden inte tänker oss ett livspann utan minsta skrubbsår eller att det som är och har varit trasigt är mindre värt och gör oss till dåliga människor. Det bygger också på att vi vågar stå öga mot öga med vår skörhet och otillräcklighet och inte använda guldet till att skyla skavankerna, utan att med mod och precision sätta samman skärvorna till en ny hållbarhet.
Övergångarna – om fokus och vemod
I arbete med skola och förskola diskuteras ofta övergångar och hur eleverna och deras lärare hanterar dessa. Det gäller övergångarna mellan olika ämnen, aktiviteter eller mellan helg och vecka. Det finns människor som har extremt besvärligt med det skifte av fokus som krävs för att gå från en aktivitet till en annan, särskilt när man är uppslukad av det som man för stunden ägnar sig åt. Vad vi inte så ofta talar om att vi är ganska många människor som sliter med dessa övergångar. Kanske inte endast i termer av koncentration eller fokus, utan också rent emotionellt. De flesta har nu tagit sig in i vardagslunken efter ett mer eller mindre långt jullov, men visst kan de där första dagarna vara ganska besvärliga när man helst vill stanna hemma i tjocksockorna och dricka sitt förmiddagskaffe vid vilken tid som än behagar. För att inte säga de första dagarna på en lång ledighet, när rastlösheten fortfarande river och även om längtan efter ledighet var stor, känns det som att man inte har ro att ta sig an den.
Kanske kan ett perspektiv på övergångar vara just vemod. Vemodet att julen är över, en lyckad arbetsperiod eller en fantastisk resa som på just det här sättet aldrig kommer åter igen. Varje övergång innebär en insikt om tillvarons förgänglighet och det kan ta lite tid att ta sig igenom den emotionella skörheten och hitta en ny robusthet. För efter ett tag är den nya vardagen på plats och det som var blir mer av ett vackert minne och inte längre lika vemodigt, eftersom det vi har framför oss är lika mycket värt.
Karolina Isberg, leg psykolog
Att göra slut med sin terapeut
De flesta skyr avsked. Och ett av de mest laddade ämnena i psykoterapi är som regel att avsluta terapin. När är det dags? Hur vet man det? Och vad säger man egentligen? Ofta är det här något som lyfts redan inledningsvis i behandlingen och ansvaret vilar på både klient och psykolog. Klienten har alltid utrymme att lyfta den här typen av frågor. Och psykologen har ett professionellt ansvar att inte hålla kvar någon i behandling längre än nödvändigt. För den som inte har en terapeut att öva på, fann jag den här ganska roliga videon om ämnet i fråga.