Semestern har börjat för de allra flesta och jag tycker att man varje år slås av att vi vilar på så olika sätt. En del vill ha lugna veckor utan bestämda planer, medan andra gillar att styra upp aktiviteter. Någon vandrar över fjällvidderna och vill bli trött i kroppen så att huvudet får vila (jag tror det kallas för svemester) och någon annan vill helt byta miljö. När den ene helst tillbringar semestern på ett och samma ställe, färdas den andre med tåg genom Sverige och Europa. Det är förstås att privilegium att kunna välja, men kanske också en konst att komma på vad man behöver.

Nu är det dags för Kintsukuroi att ta sommarledigt några veckor. Vi ses igen i augusti!

I arbete med skola och förskola diskuteras ofta övergångar och hur eleverna och deras lärare hanterar dessa. Det gäller övergångarna mellan olika ämnen, aktiviteter eller mellan helg och vecka. Det finns människor som har extremt besvärligt med det skifte av fokus som krävs för att gå från en aktivitet till en annan, särskilt när man är uppslukad av det som man för stunden ägnar sig åt. Vad vi inte så ofta talar om att vi är ganska många människor som sliter med dessa övergångar. Kanske inte endast i termer av koncentration eller fokus, utan också rent emotionellt. De flesta har nu tagit sig in i vardagslunken efter ett mer eller mindre långt jullov, men visst kan de där första dagarna vara ganska besvärliga när man helst vill stanna hemma i tjocksockorna och dricka sitt förmiddagskaffe vid vilken tid som än behagar. För att inte säga de första dagarna på en lång ledighet, när rastlösheten fortfarande river och även om längtan efter ledighet var stor, känns det som att man inte har ro att ta sig an den.

Kanske kan ett perspektiv på övergångar vara just vemod. Vemodet att julen är över, en lyckad arbetsperiod eller en fantastisk resa som på just det här sättet aldrig kommer åter igen. Varje övergång innebär en insikt om tillvarons förgänglighet och det kan ta lite tid att ta sig igenom den emotionella skörheten och hitta en ny robusthet. För efter ett tag är den nya vardagen på plats och det som var blir mer av ett vackert minne och inte längre lika vemodigt, eftersom det vi har framför oss är lika mycket värt.

Karolina Isberg, leg psykolog

De flesta skyr avsked. Och ett av de mest laddade ämnena i psykoterapi är som regel att avsluta terapin. När är det dags? Hur vet man det? Och vad säger man egentligen? Ofta är det här något som lyfts redan inledningsvis i behandlingen och ansvaret vilar på både klient och psykolog. Klienten har alltid utrymme att lyfta den här typen av frågor. Och psykologen har ett professionellt ansvar att inte hålla kvar någon i behandling längre än nödvändigt. För den som inte har en terapeut att öva på, fann jag den här ganska roliga videon om ämnet i fråga.